onsdag 15 februari 2017

Pascal Mercier: Nattåg till Lissabon

 Lissabon med utsikt över floden Tejo. Foto: Ulf Bergqvist.

Nobelpristagaren José Saramago tog sig 1984 an den portugisiske legendaren Fernando Pessoa på ett klassiskt vis: med den egna romanen Året då Ricardo Reis dog (svensk översättning 1999 av Hans Berggren) skildrade han en av Pessoas många heteronymer, på ett sådant sätt att både heteronymen Reis och hans skapare Pessoa blev romanfigurer i vår tid. Det var ett genialt drag som dessutom resulterade i en av Saramagos i särklass bästa romaner.

Man kan säga att den schweiziske författaren Pascal Mercier gjort något liknande med sin roman Nattåg till Lissabon (Bonniers, översättning av Lars W Freij). I skildringen av huvudpersonen Raimund Gregorius och dennes möte med författaren Amadeu de Prado går han ungefär likadant tillväga som Saramago. Den senare låter Pessoas skapelse Reis landstiga i Lissabon efter en seglats från exilens Brasilien, medan Merciers huvudperson anländer med nattåget. Båda stiger de rakt in i den portugisiska huvudstadens människomyller, gränder och märkvärdiga liv. Reis gör det 1936, Gregorius i nutid. Att förbindelsen mellan de två existerar understryks av mottot till boken om Gregorius, det är hämtat från Orons bok, Pessoas kanske mest kända verk utanför hemlandet, där det heter "Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är en mångfald av sig själv."

Det är alltså mångfalden, splittringen men också komplexiteten i en enda individ som utgör ett övergripande tema för Pascal Merciers bok. Huvudpersonen Raimund Gregorius är lärare i Bern, en plikttrogen och omtyckt sådan. En dag tilltalas han av en kvinna på portugisiska. Språkets egen skönhet förtrollar honom.

Och när han av en tillfällighet får en bok i sin hand bestäms hans öde. Boken, Amadeu Inácio de Almeida Prados Um ourives das Palavras (behöver jag säga att både boken och dess författare endast existerar i fantasin?), får honom att fatta beslutet. Han måste ge sig iväg. Titeln, som betyder "En ordens guldsmed", har fått det att svindla för Gregorius. Han ger sig av utan ceremonier. Han lämnar skolan och sina elever ovetande. På den långa tågresan befinner han sig i ett rus, på jakt efter Prado och det hans bok bär med sig av meddelanden och innebörder.

Nu börjar vad som bäst kan betecknas som en litterär gåta, en labyrint eller ett pussel. Vår huvudperson kastas från det ena till det andra, och allt sker i Merciers oerhört detaljrika och mycket vackra skildringar av Lissabon, denna stad av patinerad skönhet och mystik. Men det är språket själv som bär på den största gåtan, det är i orden, dess uppkomst och betydelse som också gåtans lösning kanske finns.

Berättelsen utvecklas med händelser som hakar i varandra: i möten med nya människor i Lissabon, i sammanträffanden, i ögonblick, små lappar, telefonnummer, adresser och annat som kommer i Gregorius väg, och som sammantagna ska leda honom till en djupare förståelse av vad "en ordens guldsmed" kan tänkas vara. Det vore att förstöra den kommande läsarens nöje att här avslöja händelseförloppet. Låt det bara vara sagt att det hela tiden är överraskande, spännande och synnerligen roande. När Gregorius så småningom ska summera allt som hänt citerar han ur den portugisiska boken: Livet är inte vad vi lever; det är vad vi föreställer oss att vi lever. Ungefär så är det också med hela romanen.


4 kommentarer:

Jo-Hanna sa...

Slumpmässigt och i övrigt intressant artikel eller som man med Jung nog skulle kunna kalla ett "meningsfullt sammanträffande"!
I natt visades Bille Augusts film Night Train to Lisbon pâ teve och bägge händelserna ger fin inspiration till reflektion och omläsning av Pascal Merciers bok. Med nutida globalisering och mass-migration talar inledningscitaten i en engelsk översättningen enormt till mig, som t.ex. Montaignes, Essais, Second book, I:
"We are all patchwork, and so shapeless and diverse in composition that each bit, each moment, plays its own game. And there is a much difference between us and ourselves as between us and others."
och sâ även ett längre citat ur Pessoas Livro Do Desassossego:
"Each of us is several, is many, is a profusion of selves. So that the self who disdains his surroundings is not the same as the self who suffers or takes joy in them. In the vast colony of our being
there are many species of people who think and feel in different ways."
För att nu inte tala om det härligt inspirerande inflytande ord, böcker, läsande/skrivande och annat kreativt arbete ofta kan ha över oss...

Jo-Hanna sa...

Hoppsan, en bok-stav föll visst ur Montaigne-citatet. Det skulle ha varit sâ här:

"We are all patchwork, and so shapeless and diverse in composition that each bit, each moment, plays its own game. And there is AS much difference between us and ourselves as between us and others."

Thomas Nydahl sa...

Tack! Det slog mig att boken och filmen verkligen är två helt olika verk. Ibland undrar jag om jag inte rentav tycker bättre om filmen, eftersom den så skickligt gestaltar både det förflutna och nuet. Ett drama av klass (tycker jag som annars inte alltid är så förtjust i Augusts filmer).

Jo-Hanna sa...

Tack själv Thomas! Efter att ha sett filmen, inser jag ocksâ att bok och film är olika, vilket ju ofta är fallet vid filmatisering av bokverk. Det kommer därför att bli intressant att nu läsa om boken, speciellt med Montaigne-citatet i âtanke "... And there is as much difference between us and ourselves" och tidens gâng och vâr utveckling med den....