 |
| Olseröd. Foto: Astrid Nydahl |
Jag tar fram bilderna och tänker tillbaka på den där dagen.
Olseröd välkomnade oss. Det fanns inte en gren som rörde sig. Allt stod stilla som i väntan.
Varje sådan dag är en förberedelse. Jag tar emot den och jag förbereder mig. I tankarna har jag det europeiska skeendet, det som stör, upprör, förstör. Jag ska inte begränsa det till ett enda namn. Det vore att göra det mindre och betydelselösare än det är. I själva verket lever vi i svallvågorna av en pågående, gigantisk, civilisatorisk förändring. Det Europa jag mötte under de tidiga resorna finns inte längre. Sörjer jag zinkdiskarna i Prag och Lissabon? Sörjer jag stadskärnorna utan McDonald´s och H&M? Sörjer jag brunkolsröken och de krökta ryggarna? Jag sörjer förstås ingenting. Men jag vill vara medveten om att konsumismen som styrande samtidsideologi orsakar en annan form av krökta ryggar. Det som är företagandets, kapitalets, gränslösa expansion är också krökta ryggar. Vi alla passar inte in i mönstret. För att vi inte kan? Nej, för att vi inte vill!
Valet mellan zinkdisken och den billiga pilsnern då och likriktningens standardformat nu är just det att allt - från Kiruna till Rom, från Belfast till Sofia - ser likadant ut, innehåller samma varor och har samma syfte - allt, bokstavligt talat allt, finns inom en ram där inga val gives. Den som tror sig välja har bara svalt hela lockbetet. I juletid är valet lika illusoriskt som annars. Den som hellre sett kärnkraften skrotad och turistindustrin ofödd vet också att valmöjligheterna är obefintliga. Det blir så mycket tydligare när vi reflekterar över att allt - inklusive människorna, vi själva - numera är varor.
Vid Östersjön står jag så nära realiteterna jag kan. Men de tvingar mig inte att böja rygg. Jag är ingen idylliker men önskar ofta att jag fortsatt det jag började för 25 år sedan: att fly, att befinna mig på flykt, att sopa igen spåren bakom mig.
 |
| Olseröd. Foto: Astrid Nydahl |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar