Françoise Frenkel: Ingenstans att vila sitt huvud
(Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Ulla Bruncrona, förord av Patrick
Modiano).
Hon saknar varken mod eller
ambitioner när hon öppnar en fransk bokhandel i Berlin. Året är 1921. Hennes
bokhandel blir en populär mötesplats för den tyska huvudstadens frankofila
läsekrets. Hon säljer såväl böcker som tidskrifter och uppmuntras från olika
håll.
Hennes namn är Frymeta Idesa
Frenkel och hon föds i polska Piotrów i trakten av Lodz 1889. Hon är judinna
med stor passion för det franska och för litteratur. 1914 börjar hon studera
litteratur vid Sorbonne och fem år senare gör hon sin praktik i en bokhandel
vid Rue Gay-Lussac. Hon heter nu Françoise Frenkel.
När hon mot slutet av andra
världskriget lyckas ta sig till frihetens Schweiz – jag ska återkomma till det –
börjar hon skriva den bok jag nu läst, det sker 1943 och två år senare utges
den av ett förlag i Genève, Ingenstans
att vila sitt huvud.
Den svenska översättning som
utkommer idag, har ett intressant förord av Nobelpristagaren Patrick Modiano, i
vilket han bland annat skriver:
”Jag vill helst inte veta hur
Françoise Frenkel såg ut, hur hennes liv utvecklades efter kriget eller när hon
dog. Då förblir hennes bok något av ett brev från en okänd kvinna, ett brev som
glömts kvar på posten i en hel evighet och som man fått av misstag men som
kanske ändå var avsett just för en själv.”
Jag kan förstå hans behov av mystik, eftersom Frenkel verkar ha varit allt annat än en offentlig person. Det finns inte något foto av
författaren i boken. Däremot finns det en kortfattad biografi som i tre korta
nedslag från 1945,1958 och 1975 ger oss hennes sista personliga uppgifter. Att hon
avled i Nice 1975 torde vara klarlagt.
Nå, vad är då detta för en
bok? Ännu en andra världskrigs-berättelse i förintelsens skugga? Det finns
olika svar förstås. Ja, ämnesmässigt är det ”ännu en”. Och så som jag tillägnar
mig litteratur är det underordnat det faktum att varje enskild berättelse –
kalla det vittnesmål om du vill – är giltigt och angeläget inför framtiden. "Ännu en" är för mig inte något annat än ännu en röst som personligt och gripande berättar vad människor utsattes för under denna epok. Samtidigt
kan man säga: nej, det är inte ännu en sådan berättelse, eftersom denna utgår ifrån ett annorlunda perspektiv, det kulturpolitiska och det
franska (med tonvikt på livet i den del av Frankrike som styrdes som en quislingrepublik, mer känd som Vichyrepubliken).
Frenkel ger oss
starka och ovanligt personliga bilder av livet och människorna där.
Där jagar man,
visserligen på tysk order, de kvarvarande judarna varje dag. Judar och
”utlänningar” i största allmänhet måste antingen gömma sig eller försöka lämna
denna del av Frankrike fortast möjligt. Det perspektivet är väl dokumenterat.
Men Frenkel kommer från Polen till Frankrike av kärlek. Den bokhandel hon
öppnar i Berlin tillsammans med sin man Simon Raichenstein är unik, den första
i sitt slag. Från 1933 går maken i fransk exil och Frenkel driver bokhandeln
vidare ensam.
Just
när andra världskriget ska bryta ut lämnar hon Berlin för Paris, som hon så
småningom tvingas fly. I december 1940 når hon Nice. Två år senare dör hennes make i Auschwitz-Birkenau och samma år gömmer sig Frenkel på olika
ställen i Nice. Kort därpå upphör Vichy-republiken i praktiken, marskalk
Pétains inflytande blev allt mindre. Tyskarna ockuperar hela denna del av
Frankrike från november 1942. Totalt deporterades fler än 70.000 judar av
Vichy-regimen.
Naturligtvis är Frenkels
skildring av bokhandlarlivet, nazismens begynnande våld och omöjligheten för hennes verksamhet i det alltmer hotfulla Tyskland både fascinerande och intressant. Men det är ändå den andra berättelsen som
väger över och som blir bokens verkligt angelägna. Hur är det möjligt att
människor kunde behandlas på det här sättet i en kulturnation? Vad är det som
göder judehatet? Man kan till exempel studera hotellägaren Thérive som Frenkel
berättar om. Han stänger och ger judarna skulden. ”Det är bara judarnas
lyxhotell och flotta pensionat som kan klara sig” säger han, för att sedan
modifiera med orden ”Jag kallar alla dem
som lyckas klara sig för judar”. Nå, om juden då blott är en symbol för framgång,
varför då jaga, misshandla och döda honom eller henne? Frankrike var inte
skyddat mot judehatet. ”Många franska tidningar utvecklade livfullt nazisternas
teorier”, konstaterar Frenkel.
Jag tvekar inte att nu
överlämna boken till mina lite äldre barnbarn. Det är ingen tvekan om att denna
livfulla, engagerande, gripande och rätt kusliga historia skulle tilltala en
läsande tonåring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar