 |
| Lorensborg, Malmö. Foto: Astrid Nydahl |
Barnafödslar
var på 1950-talet ingenting man talade om. Jag minns när mamma fördes iväg i
ambulans i maj 1958, då min syster skulle födas. Att mamma var gravid har jag
ingen minnesbild av, allt är koncentrerat på ambulansen och pappas ord ”Hon
kommer snart hem igen”. Kvar finns en 8 mm-film som pappa tagit, där står mamma
i köket på Rasmusgatan med vår nyfödda syster. Min bror var inte glad åt henne,
konkurrensen var uppenbar, och i en filmsekvens ser han mycket arg ut och vevar
armen mot mamma. Tack och lov skulle vi inte bo länge i enrummaren med kök. Vår
vandring till den moderna, nybyggda förorten Lorensborg skulle ta vid.
Det
första minnet därifrån är ett besök innan det var dags att flytta in.
Lorensborg var lera och byggarbetsplats. Och det märkliga med huset vi skulle
bo i var att det var tomt upp till andra våningen, ett märkligt tomrum där
garagen skulle vara. Jag frågade pappa om hur vi skulle komma upp i lägenheten,
men minns inte huruvida han berättade att det skulle finnas en entré i bottenplanet
och trappor upp. Jämfört med Rasmusgatan var det under alla omständigheter ett
mycket märkligt område vi skulle flytta till.
”Barndomen,
en skola i självförakt och otrygghet” säger Joseph Brodsky i sin bok Vattenspegel. Jag hajade till direkt när jag läste den meningen och
ville båda bekräfta och säga emot den. I en mening kan den nämligen fungera
självbekräftande, som ett slags ursäkt för senare tillkortakommanden. Hur ofta
har vi inte mött den kriminella människans utsaga ”Jag hade en olycklig barndom”?
Om man använder barndomen som ett alibi för sitt vuxna beteende slipper man
alldeles för lätt undan. Barndomen är aldrig ett alibi, i bästa fall är
barndomsminnena en förklaring eller en pusselbit till en förklaring.
Otryggheten kanske är existentiell, ingen har fötts till världen av egen vilja.
Barndomsåren blir, vid sidan av allt annat, också den tid det tar att antingen
godta livet som ett faktum eller att förneka och förskjuta det. Hur många
tonårssjälvmord har en bakgrund i en vägran att godta livet eller ens vara
förmögen att leva det? Det finns inga svar, ändå har jag tänkt tanken många
gånger.
Vad
kommer först i denna Brodskys skola? Är det självföraktet som skapar
otryggheten eller tvärtom? Gång på gång låter jag minnets tyngd sänka ner mig i
barndomen. Varje gång ser jag en grundläggande trygghet. Den handlar alltid om
mamma och mormor, vardagens kommendanter, tröstare, samtalsvänner, förhandlare,
matleverantörer, närvaro. Det sista var det viktigaste. Deras närvaro innebar
att jag alltid kunde fly från det som hotade mig, tillbaka hem och in till dem.
Vår lägenhet var en borg, om än med dagens mått ganska liten. Vi var sex
personer i den. Att dela rum med syskon var inget vi ifrågasatte, även om jag
ibland gjorde framstötar till pappa om att få inreda klädkammaren till eget
rum. ”Det kan man inte, där finns varken fönster eller syre” svarade han varje
gång. Jag brydde mig inte om så banala argument. För mig var klädkammaren ett
utrymme där man kunde stänga dörren om sig. Där inne ville jag bo. För att få
läsa ifred. För att få fred. Vila, tystnad, ensamhet. Pappa var också en del av
motsatsen till otrygghet. Han fanns visserligen sällan hemma. På vardagarna
arbetade han som dekoratör. När han bröt ihop och blev sjukskriven
rekommenderade husläkaren honom att resa till Dubrovnik och där måla
naturscenerier (för att frigöra sig från det abstrakta måleri som läkaren
förmodligen såg som ett uttryck för problematiken). Det gjorde han. Efter det
tog hans arbetsliv slut. Han satt i ateljén och målade varje vardag. Ibland
fick vi följa med dit. Det var en särskild ynnest.
Självföraktet
kom inte hemifrån, det har jag svårt att tro. Den barndomens skola som föder så
destruktiva egenskaper finns utanför hemmet. Detta självförakt finns på
gårdarna, på platserna dit vuxnas blickar aldrig når, det finns i skolan, i
barngrupperingarnas skoningslösa formationer, det finns där utstötning är en
självklar motsats till anslutning. Att vara nummer sju när två lag med
sammanlagt sex deltagare ska väljas. Att alltid vara den udda siffran. Att vara
maskrosen när de andra är prydnadsväxter. Att vara vit med fräknar när de andra
är solbrända skönheter. Det självföraktet bar jag med mig, in i vuxenlivet och
fram genom åren. Det var en del av mitt jag. En del av den identitet som kanske
inte ens ifrågasätts eftersom den är jagets princip.
Att
bejaka mammas och mormors närvaro är förstås ohyggligt omodernt. Sedan länge
utgås det från att de inte ska vara närvarande. Huset och hemmet ska vara tomma
palats i vilka de lite större barnen inträder med egen nyckel. De allra minsta
får vara på dagis och de skolpliktiga får vara på fritidshemmet tills någon
förälder dyker upp och hämtar framåt kvällen.
Nödvändigheten i detta är svår
att förstå annat än som krass ekonomi. Men hur hade min generations föräldrar
råd? Min pappa hade en medioker lön. Vi hade förstås varken bil eller
sommarstuga men det gick sannerligen ingen nöd på oss. Ska de två
förvärvsarbetande föräldrarna då betraktas ur andra perspektiv än de rent
ideologiska? Det finns andra, tungt vägande faktorer som egentligen pekar i en
helt annan riktning än radikalfeminismens frigörelseteologi:
enföräldersfamiljerna. En mamma i en bostad. En pappa i en annan bostad. Barnen
på ständig resa mellan de två. Flyttning varje fredag med de nödvändigaste
sakerna i flyttväskan. Jag levde själv så efter skilsmässan. Men mina barn
bodde mest hos sin mamma. Och efterhand som tiden gick flyttade de ifrån henne
till egna boenden. Men jag kunde aldrig förlika mig med tanken, och sedan än
mindre med praktiken. I den upplösta kärnfamiljens tidsålder blir dessa
”lösningar” upphöjda till högsta tänkbara ideal. De siffror som kommer på släp
efter idealet visar egentligen bara på en omfattande och pågående katastrof.
Ändå såg jag aldrig en annan väg än skilsmässans. Är det så för alla par? Har
alla parrelationer katastrofen inbyggd från början?
Barndomens
princip är aldrig den man tänker på i första hand.
[1] Joseph
Brodsky (1940-1996), ryskfödd poet och essäist bosatt i USA sedan 1972 fram
till sin död. Fick Nobelpriset 1987.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar