Auschwitz som omöjlighet. Några ord om Georg Kleins författarskap

Auschwitz. Foto: Astrid Nydahl

”Allting i Auschwitz gick programenligt.” ( SS-läkaren Münch  i intervju med Bernhard Frankfurther, österrikisk tv, Wien 1984).

Georg Klein talar i sin bok Pietà om omöjligheten i att föra vidare kunskapen om förintelsen av det judiska folket. Han utgår från Primo Levi och säger att vi känner ”denna kommunikations fundamentala omöjlighet. Det är inte bara den bristande erfarenheten som gör de flesta lyssnare oemottagliga. Det finns ett naturligt motstånd mot den störande tanken att det kan vara så illa ställt med vår arts psykologiska grundegenskaper.”

Är det här Georg Klein träffar problemets kärna? Jag tror det. Ty vad annat än det han anger kan vara skäl nog att ansluta sig till revisionismens och förnekandets grupper? Vad kan få en människa att blunda för ett av historiens värsta brott, annat än ”instinkten” som säger att det omöjligt kan ha ägt rum. Men människan befinner sig trots allt - vem räcker upp handen för att förneka det? - i en situation där kunskapen är var mans egendom. Det har hon gjort länge. Det som skiljer just denna epok från tidigare är att de virtuella biblioteken är tillgängliga för var och en som vet hur man hanterar basfunktionerna i en dator eller telefon.

Är förnekelsen ett tecken på dumhet? Det kan den mycket väl vara. I varje tid finns det människor - kanske hela sociala skikt - som helt enkelt saknar möjlighet att ta till sig fakta. De springer som drogade djur efter första bästa förföriska flöjtspelare som gör anspråk på att kunna leda och styra dem. Vi har otaliga exempel på vad det leder till. Jag skulle vilja säga att förintelsen i sig är ett av de värsta exemplen på detta.

Georg Klein frågar om det inte vore bäst om vi skyddar våra barn mot denna information. Och fortsätter:

Men hur reagerar den skyddade när han läser om de senaste grymma morden på första sidan av sin morgontidning? Kan man knuffa undan informationen till soprummet i medvetandes mest undanskymda hörn?

Det vissa kallar "skydd" är jag benägen att kalla bedrägeri. Vi har ingen moralisk rätt att skydda barnen mot de grymma realiteter som motsäger myten om människans godhet. Om vi gör det kommer de en dag att befinna sig i den situation Klein beskriver.

Auschwitz. Foto: Astrid Nydahl

Ett släkte som växer upp med kunskap är det enda som kan stå förintelse-förnekarna emot. Jag växte upp med kunskapen. Den kom från två håll: från mina föräldrar och från mina skolkamrater vars föräldrar kommit till Sverige med de vita bussarna och som i sina familjer bar på minnena av de övergrepp och massmord som människor idag - upphöjda, förmätna och oförskämda - tar sig friheten att beskriva som "lögner". Vill man leva i skuggan av konspirationsteorier så är det möjligt att man känner en gemenskapens värme. Kanske gör just det saken ännu mer angelägen för oss andra: att varje gång lögnerna presenteras säga emot, visa på fakta, beskriva och berätta, hur omöjligt det än kan te sig. Georg Kleins författarskap är i det avseendet ett föredöme. 

"Vi (Benno-Müller Hill, Rudolf Vrba, François Jacob och Georg Klein] visste ju att historiens breda, obevekliga flod knappast kan påverkas av kunskap och upplysning om gångna tider. Inom en eller högst ett par generationer omvandlas avskräckningsmomentet till gulnade papper, de har lika mycket inflytande som vissna löv" ur Pietà (s. 157) av Klein.