Foto: Astrid Nydahl |
Hur kan det komma sig att så många svenskar kan tänka sig att en framtida minister och makthavare ska heta Kent Ekeroth? När jag ser den mannen tänker jag på att han är en spegelbild av allt det jag avskyr: vulgaritet, lögner, politiskt våld, demagogi. Han skulle alltså representera detta svenska folk på juridikens område. Det är inte ett dugg roligare att se honom härja i nattens krogmiljöer, än det var att inse att en gammal justitieminister härjade i nattens bordellmiljöer. Den sortens politiker är en fara inte bara för den närmaste omgivningen utan också för riket. Det tycks också vara så att SD-anhängarna i allt högre grad misstror honom.
Sándor Márai skriver i samma bok som ovan också en krumelur som jag gärna använder som en tidstermometer: "Om jag såg en nunna i bikini komma emot mig skulle det inte längre förvåna mig."
Hur är det egentligen möjligt att de människor som tröttnat på tingens ordning alltid och undantagslöst lyckas hitta något som är ännu värre? Skulle Ekeroth-typen verkligen kunna symbolisera en positiv brytning med konsensus och den samvetslösa politiken? Inte för ett ögonblick har jag trott det. Å andra sidan röstar jag inte i de parlamentariska valen, varken lokalt eller till riksdagen. För mig är de alla en föraktlig skara. Min röst läggs här. Varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar