 |
| Foto: Astrid Nydahl |
The Titanic sails at dawn
And everybody’s shouting
“Which Side Are You On?”
And Ezra Pound and T. S. Eliot
Fighting in the captain’s tower
While calypso singers laugh at them
And fishermen hold flowers
Between the windows of the sea
Where lovely mermaids flow
And nobody has to think too much
About Desolation Row
(Bob Dylan, Desolation Row)
Jodå, det mesta går som på räls nu.
Jag läser Nobelprispoesi, jag läser Françoise Frenkel (recension kommer) och jag står på ett ben och putsar fönster.
Jag slår in små julklappar till alla barnbarnen. Snor en liten skumtomte till mig själv.
Smärtan från det opererade benet är fortfarande på hög nivå. Bara mängden morfin minskar. Från och med idag tar jag bara en fjärdedel av förra veckans dos. Imorgon fortsätter sjukgymnastiken.
Vad kan man säga i den här situationen? Man kan som optimisten säga att solen lyser, kläderna är hela och rena, det finns mat på bordet. Men man kan också som pessimisten säga att det finns många hinder i vägen. Kanske är det också därför jag tänker på den svenska järnvägen. Min äldste son sa på 1970-talet när han var en liten påg:"Nu vet jag varför det heter järnväg! Det är för att man så gärna åker den vägen." Varken han eller vi förstod ju då vad som väntade.
En f.d. toppman och rådgivare till Fredrik Reinfeldt "ångrar" de öppna gränsernas politik 2015. Så dags tänker jag. Han behöver ändå inte "ta ansvar" som det heter. De flygfärdiga och nästanvuxna ungdomarna som vill lämna familjehemmet för egen vardag i ett rum och kök hittar naturligtvis inga bostäder. Några rivningskåkar att hyra första bostaden i finns inte idag, som det fanns i början på 1970-talet när vi hyrde trerummare på Gamla väster för några hundralappar.
De som kom till Sverige sitter på förläggningar och känner tiden rinna förbi som en flod de aldrig ska våga beträda. Hopplösheten är granne med flykten. Alla politiska, sociala och kulturella motsättningar skärps - som om något annat vore att vänta.
Om jag reser till Malmö efter nyår kommer jag att blunda och låtsas att staden alltjämt är min. Bara på säkra platser öppnar jag ögonen och låter mig översköljas av det som kallas "förr"- förflutenheten är vår enda tröst. Förflutenheten är vår verkliga identitet.
Nå, jag vänder blad nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar