 |
| Övre Tväråselet i juni 2016. Foto: Astrid Nydahl |
De röster jag hört om min nya
bok pekar på orimligheten i att intellektuellt arbete betraktas som utan värde
om det sker utanför den så kallade ”åsiktskorridoren”.
Redan i de texter jag skrev
på 1990-talet om den walesisk-brittiske författare John Cowper Powys vidrörde
jag det faktum att det i själva verket är just ”åsikter” som saknar värde. Allt
det som ryms i korridoren försvinner som damm från en torr grusväg och ingen
kommer att minnas det. Vad som består är i själva verket hållningar och ställningstaganden
grundade på studier och insikter. Att uttala åsikter är det lättaste som finns.
Även den grundligt obildade människan gör det, dagligen och överallt.
Lars Vilks påpekade att man
inte kan förvänta sig erkännanden från dem man inte själv erkänner. Så ser det
ut. Förstås.
I ett intellektuellt arbete
utanför och bortom måste en verklig insikt finnas. Imre Kertész har, som nästan
alltid, några viktiga ord att yttra i saken. Jag hämtar dem från Den engelska flaggan i Ervin Rosenbergs
översättning:
Bara ett enda påpekande på tal om det intellektuella livet: även om jag till äventyrs hade fört ett intellektuellt liv, skulle jag bara ha kunnat göra det till priset av självförnekelse, med andra ord, jag skulle på sin höjd ha kunnat bevara skenet av ett intellektuellt liv; alltså vare sig jag valde ett intellektuellt liv eller uppgivande av ett intellektuellt liv, kunde jag under alla omständigheter bara och uteslutande välja självförnekelsen.
Även om jag inte valt
självförnekelsen förstår jag problemets kärna. Att i Sverige vara en
intellektuell, att tillhöra ”det intellektuella livet”, är en självmotsägelse.
Vad skulle man då tillhöra? Stockholmskretsens kvällstidningskultur?
Mångkulturmedlöparnas krets? Den antisemitiska vänstern? De rika och godas?
Jag ska läsa mer Imre Kertész,
det förstår jag ännu en gång.
