tisdag 26 juli 2016

Är du trygg i din by? Tiden är inne för motstånd - nu!

Jacques Hamel fick halsen avskuren idag av islamisterna.
Varje gång vi talar om islamismens mordiska gärningar tröstar vi oss helst med tanken att vi här ute på vischan ändå är säkra. Det är i de riktigt stora städerna dåden sker. Trodde vi! Låt oss blicka tillbaka, begrunda de senaste veckornas terror och fundera på om den tanken på minsta sätt är giltig. Det är den inte. Dagens islamistiska perversion kan vi läsa om här. Om några troende katoliker vill gå i morgonmässan i ett litet franskt samhälle, så vet de nu att de måste göra det med risk att bli mördade. 

Ingen går säker. Och det hjälper inte om presidenter eller statsministrar kommer resande med kramar och tröst. Det kanske det gjorde en gång i tiden. Men nu måste Europa - under mordhot - samla sig för något annat, något som inte är flygbombningar i Irak eller Syrien, något som inte är bilder av militär styrka utanför Europa. Det jag tänker på är en civilsamhällets mobilisering mot de muslimska enklaverna i Europa, de enklaver som fostrar och beväpnar islams mördare och terrorister. 

Vi har inte råd att förlora mot detta barbari. Om vi tror att friheten är ett grundläggande värde bortom de ideologiska tankesystemen måste vi aktivt ta ställning och agera utifrån det. Om vi vill våra barnbarn väl är tiden inne för ett annat agerande, ett resolut agerande som får politikerklassen i respektive europeiskt land att begripa att det inte längre går att gäspa och sucka, utan att aktivt ingripa mot alla dessa arabiska, asiatiska och afrikanska parallellsamhällen som vuxit fram - med maktens välsignelse och aktiva medverkan - i alla våra länder.

Vad menar jag med aktivt motstånd? Jag menar det som varje intellektuell de senaste tvåhundra åren har menat: det är min plikt som intellektuell att med pennan som vapen än kraftfullare och med större ambitioner argumentera emot orsakerna till den uppkomna situationen. 

Och det gör mig inte till en "särskild" människa. Pennan är mitt vapen men jag har samma plikt som resten av människorna - om de/vi orkar tänka, om de/vi orkar stiga ut ur trygghetsfällorna som politikerklassen velat bygga åt oss - att med ögon, öron och mun bidra till att sätta stopp för det som pågår. Om vi misslyckas finns det för oss bara ett öde: frihetens undergång och islamismens seger. Det tror jag inte att någon vill se.


11 kommentarer:

Anonym sa...

En strof ur Heidenstams Åkallan och löfte:

Ja, driv oss samman med gisselslag,
och blåaste vår skall knoppas.
Du ler, mitt folk, men med stela drag,
och sjunger, men utan att hoppas.
Du dansar hellre i sidenvåd
än tyder din egen gåta.
Mitt folk, du skall vakna till ynglingadåd
den natt du på nytt kan gråta.

Ago

Anonym sa...

"France is at war with IS". Me too!

/Bellator

Björn Nilsson sa...

Islamister lär knappast vara tillgängliga för intellektuell diskussion. Det torde också finnas en hård kärna av entusiaster ("flyktingar är välkomna") som inte heller är tillgängliga för diskussion, kanske pga inskränkthet, kanske pga en övertygelse som ur deras synpunkt är helt rationell. Där finns ett par direkta begränsningar.

Hur skall då diskussionen föras, och framför allt: med vem? Med andra intellektuella, eller kanske strunta i tröga och/eller skrämda intellektuella, och på något sätt nå ut till "massorna"? Och via massverkan driva politikerna att vidta praktiska åtgärder för att ta hand om de här problemen? Men är politikerna den viktigaste motståndaren, eller handlar det i stället om ett mäktigt komplex av företagare inom invandringsbranschen, advokater, tolkar m.m. som tjänar grova pengar på folkvandringen? Kanske Ramberg i advokatsamfundet är ett viktigare mål än någon minister som antas vara ansvarig för migrationsfrågor? (En del viktiga spelare i migrationen finns inte i Sverige och står väl utanför diskussionen också.)

Och vad skall sägas? Konsekvent presentation av hårdfakta, eller i stället köra stora känslosvängen? Motståndare som använder känsloargument kan ju mötas på två sätt: motkänslor, eller fakta. Dessvärre slår känslor ofta hårdare än fakta, och därmed kan "debatten" bli väldigt otrevlig.

Vad antas diskussionen leda fram till? Vågar man kräva att migrationsströmmen minskas, stoppas, vänds åt andra hållet, eller vad?

Anonym sa...

Jag är troende katolik och jag känner mig bara totalt uppgiven. Jag vill bara gråta. När kommer det till Sverige?

Thomas Nydahl sa...

Tack till er alla fyra. Särskilt tack till Björn för klok analys.

Cello Jr sa...

För några år sedan sade Geert Wilders att klockan inte var fem i tolv utan ett par minuter i. Nu torde hon således vara ett par minuter över.

Kanske vi bör tala om två fraktioner invandringskritiker: mjuka och hårda.

Med mjuk vill jag inte förolämpa varken Björn eller Thomas, men jag tror de tillhör den fraktionen. Inte för att framställa dem som mindre begåvade (vilket de uppenbarligen inte är),utan för att ge en vink om vad nuläget kräver. Själv räknar jag mig förstås till de hårda.

Tillfället att vända skutan medels invandringsstopp och mutor att återvandra har gått förlorat. Nu återstår rädda sig den som kan. Jag har själv printat ut ansökan om kurs i pistolskytte, men ännu inte skickat in. Att jag även parallellt fäktar med pennan (tangentbordet) är ingen motsägelse: vad gjorde motståndsrörelserna under andra världskriget? Jo, de använde både pennan och svärdet.

Ett alternativ är förstås att emigrera. Ungern till exempel. Polen och Tjeckien är också alternativ, men Ungern är nog mer pålitligt, allierat med Ryssland som det är.

Sedan kan vi ju se Donald Trumps oundvikliga presidentskap an med viss tillförsikt. Ty vi får icke vara kräsmagade. Detta kan inte nog betonas. Exceptionella tider kräver exceptionella åtgärder.

Thomas Nydahl sa...

God afton herr Cello Jr. Jag måste säga att jag kan skriva under på mycket av det du skriver. Man jag är en människa som inte anser att vi ska utbilda oss i skyttekonst. Den dagen den sorgen. Helst vill jag, som du skriver, fäktas med både pennan och svärdet och betrakta svärdet som en metafor tills vidare. Detta är ett uttryck för vad du kallar den mjuka linjen. Ändå betraktar jag mig inte det minsta som mjuk, jag har de facto uteslutit mig själv från det offentliga samtalet i pressen genom att skriva det jag skriver (efter ett helt liv som frilansare i både morgon- och kvällspress). Man är inte mjuk bara för att man väger orden på guldvåg. Dessutom är jag övertygad om att många betraktar mina ord som "extrema" - trots allt. Nå, jag uppskattar din kommentar. Och vill bara tillfoga: Trump är förstås en lika stor olycka som Clinton, om än på ett helt annat sätt. När kunde man sist stödja en amerikansk president. Det vet jag inte, jag är född 1952 och jag kan inte hitta någon alls. För övrigt anser också jag att klockan är - minst - tio över tolv.

Björn Nilsson sa...

Innan man skaffar sig pistol bör man ha väldigt klart för sig vad den skall användas till och vilka praktiska resultat som kan förväntas om den används. Insatser från enskilda pistoleros lär knappast lösa invandringsproblematiken.

Thomas Nydahl sa...

Tack Björn, det är precis så. En pistol, ett skott = ingen lösing av någonting. Se på alla skyttar i Trumpa/Obama-amerika, vad har de löst/orsakat?

Cello Jr sa...

Jag tror ni övertolkar mitt inlägg. Naturligtvis är det inget kodat meddelande om att ägna sig åt terrorism eller politikermord - om ni nu tyckte att det skymtade mellan raderna!

Kanske jag själv bidrog till den feltolkningen med mitt tal om mjuk resp. hård linje samt andra världskriget motståndsrörelser.

Jag vände mig mot att Thomas menade att vi skulle förbli pacifister även om IS dök upp i vår lantliga idyll, som i fallet med den ritualmördade franske prästen. Jag menar att om vi inte ens kan fly staden och vara trygga på landet, så behöver pennfäktandet kompletteras med
beväpning till eget skydd.

Den pacifistiska linjen fick mig att tänka på judarna som lät sig fogligt och laglydigt föras till sin förintelse under nazismen. Med undantag för det heroiska upproret i Warzawa.

Beträffande "den dagen den sorgen", dvs. att gå kurs i pistolskytte för att erhålla licens till sitt eget och sin familjs skydd, så är den dagen här. Eller med Thomas ord: "För övrigt anser jag att klockan är - minst - tio över tolv."

Betänk sedan situationen vid ett storkrig eller avspärrning, den plundringsvåg som skulle följa.

Thomas Nydahl sa...

Ett klarläggande: jag är inte pacifist. Men jag vill inte att min blogg ska bli ett forum för vapendiskussioner. Det torde inte vara svårt att förstå. Jag kommer således inte att släppa igenom kommentarer i det ämnet.