fredag 29 juli 2016

Friedrich Nietzsche om allvarligt tänkande människor

Foto: Astrid Nydahl
"232. Bok två, sidan 351: De seriösa - Allvarligt tänkande människor upplever sig i umgänget med andra som komedianter, eftersom de då, för att bli förstådda, alltid först måste låtsa sig en yta".

Det skriver Friedrich Nietzsche i Mänskligt, alltför mänskligt. Är det inte så att varje dagspolitiskt skeende ger oss bevis för detta? När de reflexstyrda ger uttryck för sitt "engagemang", sin "solidaritet" eller sin "upprördhet" gör de så, bara för att de nöjer sig med det de omedelbart inhämtar från tv-rutan eller datorskärmen. Om man inte allvarligt syftat till att förstå skeendena nöjer man sig med att göra så. Men om man verkligen vill förstå, vad gör man då?

Ack, informationen, kunskapen, bakgrunden till skeendet finns tillgänglig överallt för den som gitter. Vi har bibliotek i vårt land. Vi har möjlighet att låna eller skaffa de böcker som behövs för inlärningen. Det finns datorer där man kan koppla upp sig till kunskapsspäckade hemsidor. Före datorerna menade jag att uppslagsverken på biblioteken gav oss det vi behövde för att kunna gå vidare.

En parlamentarisk demokrati styrs av en regering och en riksdag som valts av ett folk som knappt kan namnen på partiledarna, än mindre något om de ideologiska och politiska rötterna och linjerna. Varför är det så? Jag tror det är så därför att det är enklast och bekvämast att avstå.

Hur ska jag då kunna diskutera med de människor som valt att avstå från kunskapen? Jag har två val: antingen kan jag vända och gå åt ett annat håll, eller så tvingar jag mig, med Nietzsches ord att låtsa mig en yta. Det sista är en omöjlighet. Det är både fysiskt och mentalt omöjligt.



3 kommentarer:

Cello Jr sa...

Hej

döm om min förvåning när jag hemkommen från diverse ärenden i Orsa och med spänning surfar in på Nydahl Occident möts av ett citat ur en bok som jag på förmiddagen fann citerad i en roman av Alain de Botton som jag nyligen lånade i Mora. Förvisso är jag väl vidskeplig i viss mån, varför jag genast ser det som ett "tecken" - ett exempel på vad Jung benämnde "synkronicitet".

Läser texten till slut och reagerar bara på att bilden av bibliotekens roll där är lite väl vänlig. Biblioteken är jätteviktiga i en demokrati, under förutsättning att de inte utövar politisk censur.

Vilket de ju i sann FNL-anda gör. Och har gjort sen 60-talet. Från den tiden kan exempelvis nämnas att man kunde låna debattböcker av amerikanska vänsterintellektuella, men inte av de högerintellektuella som kritiserades i dessa. Jag tvingades således skicka efter de av vänsterförfattarna kritiserade böcker direkt från USA.

På 90-talet och framåt finns exempel på hur invandringskritiska tidningar inte funnits att tillgå i läsrummen jämte vänstertidningar, en del av dem ganska extrem-kommunistiska.

När debatten gick het om Jonas de Geers tidskrift "Salt", så kunde man läsa fördömandena på DN:s kultursida, men inte bilda sig en egen uppfattning i bibliotekens läsrum. Inte heller kunde man införskaffa ett lösnummer via Pressbyrån, vars politiska kommissarier sett till att tidningen inte fick saluföras.

Bibliotekens roll har således minskat i betydelse. Internet har blivit oändligt viktigare för den kunskapsinhämtning vi båda vurmar för. Speciellt sajter som Bokus och Bokbörsen.se.

Nu är det visserligen länge sen jag orkade inventera ett läsrum på ett bibliotek, men jag vågar satsa säg 200 kr på att man inte där finner pappersupplagan av SD-kuriren. Hoppas jag har fel.

Nej, du lär inte ens finna tidskriften Contra, eller Den svenska marknaden där - möjligen den senare, men jag tvivlar.

http://www.dsm.nu/

Anonym sa...

.
Taskig översättning, taskig svenska!



Nietzsche skriver: "Wer sich tief weiß, bemüht sich um Klarheit;
wer der Menge tief scheinen möchte, bemüht sich um Dunkelheit."

Såhär lyder originalet:

"Tief denkende Menschen kommen sich im Verkehr mit anderen als Komödianten vor,
weil sie sich da, um verstanden zu werden,
immer erst eine Oberfläche anheucheln müssen."


/ memento

Thomas Nydahl sa...

Jag citerar ur Lars Bjurmans översättning,Samlade skrifter, Mänskligt, alltförmänskligt, bok 2, sidan 351, paragraf 232. Symposion 2000.
Mitt förtroende för Bjurman är mycket stort. Han var en av våra allra bästa översättare från tyska. Din kommentar är ytterst förbryllande.