Svante Nordin: Sven Stolpe. Blåsten av ett temperament (Atlantis)

”Med den tyska chauvinismens och den ariska rasförblindelsens nyfödelse 1933 har världskulturen ställts inför nya och fruktansvärda problem. Osannolikt är icke, att den nya kulturfaran måste mötas med vapen – som 1914.”  Sven Stolpe 1934.

När Svante Nordin nu tar sig an Sven Stolpe blir det en biografi som fokuserar såväl på personen som på verket, med tyngdpunkten lagd på hans stridsvilja i de offentliga debatterna – ”han gick på tvärs” – och de essäistiska kvaliteterna, mer än på hans skönlitterära verk. Samtiden – eller samtiderna för att vara korrekt – sidobelyses på ett för Stolpe ytterst fördelaktigt sätt, inte minst då den tid av ”rödskägg” (Stolpes favorituttryck) som han fick genomlida mot slutet av sitt liv visade sig göra honom ”reaktionär” och ”isolerad i den svenska debatten”, samtidigt som han kom att åtnjuta en närmast folklig popularitet. I just dessa paradoxer, förtjänstfullt skildrade av Nordin, tycks Stolpes livsverk framstå som ett av de mer väsentliga i svensk 1900-talshistoria.

Nordins bok följer den klassiska biografins mönster. Den börjar med en intressant skildring av hans barndom, från födelsen 1905 och framåt. Efter det kommer berättelsen om hans unga vuxna år. Jag läser med intresse men tar mig snabbt fram till det tredje kapitlet som bär titeln I dödens väntrum. Det skildrar Stolpes lungsjukdom och vistelse på sanatoriet Agra i Schweiz. Där vårdades ett större sällskap från många europeiska länder och patienterna från Sverige och Finland var, skriver Nordin, ”påfallande många”. Från augusti 1927 till juli 1928 befann sig Stolpe där och det kom att leda fram till hans debutroman I dödens väntrum. Ingen Stolpebok har jag läst så många gånger som den. Jag betraktar den fortfarande som en klassiker i svensk litteratur. Men trots att han satt i detta dödens väntrum klarade han sig med livet i behåll och skulle komma att verka lång tid framöver.

Efter romandebuten (1930) och essäsamlingen Två generationer (1929) låg vägen öppen för Stolpes yrkesverksamma liv som kritiker, essäist och skönlitterär författare.

Han blev tidskriften Frontens förste redaktör 1931 och därmed en av den litterära offentlighetens centrala personer.

Här skrev förstås Stolpe själv en ansenlig del av materialet men några av tidens viktigaste pennor verkade där, t.ex. Artur Lundkvist och Harry Martinson. I boken Livsdyrkare. Studier i modern primitivism (1931) tar han till orda i diskussionerna om nationalsocialismen. Han hade 1930 publicerat essän Thomas Mann contra Hitler i finländska Nya Argus, och i Livsdyrkare återvände han till ämnet och skrev:

”Nationalsocialismen uppvisar en komplett idé- och programlöshet, den allierar sig istället med livets primitivaste makter, människans mest oreflekterade och osublimerade drifter. Thomas Mann har på ett klargörande sätt satt denna rörelses karaktär i samband med vad han anser vara en ny livssyns, en ny livsinställnings framträngande i Europa, och denna nya åskådning – man skulle kunna säga filosofi, om den icke nästan alltid vore så barbariskt oreflekterad – är exakt densamma hedendom som i föregående kapitel uppvisats på andra av kulturlivets områden.”

När Nordin sedan kommer in på privatlivets och äktenskapets år, med allt vad de innehöll av tragedier och katastrofer så kan jag bara säga att de är viktiga för förståelse av Stolpes utveckling, men jag förbigår dem här för att istället peka på hans roll som introduktör av fransk litteratur och hans väg till katolicismen.

1934 och 1936 publicerade Stolpe Den kristna falangen och Den kristna falangen. Ny samling, som blev milstolpar i hans författarskap. Här träder han fram som introduktör av den katolska väckelsen och den franska katolska litteraturen och det är i detta sammanhang han skriver de viktiga raderna mot ”den ariska rasförblindelsen” som jag citerade inledningsvis. Stolpes intresse för den franska, nationella kraftsamlingen ska ses mot bakgrund av faran för ett nytt världskrig. Men han ville samtidigt peka på att nationalismen stod i viss motsättning till det faktum att han ansåg att det i Europa inte fanns nationella kulturer, utan att ”den europeiska kulturen är en enhet, det är endast politiken som ligger i händerna på dårar och primitiva demagoger, vilka aldrig anat tillvaron av detta gemensamma västerländska arv.”

Nordin säger sedan att de franska författarna i olika grad och på olika sätt hanterat detta, några ”hade förstått den europeiska kulturens enhet”, andra hade ”förirrat sig i antisemitisk riktning”. Medan somliga franska författare sympatiserat med Franco, hade ytterligare andra avslöjat Francosidans övergrepp och massakrer. Stolpe var, skriver han, ”inte okritisk till den kristna falangen”, men det var deras ”religiösa kamp” som stod i centrum för honom. Bland de katolska författarna är det framför allt pessimisterna som intresserar Stolpe, sådana som Mauriac, Bernanos och Graham Greene.

I detta sammanhang måste nämnas att Stolpe inte sällan blev utpekad som nazist. Det var hans egen bror Birger Stolpe som spred sådana uppgifter och de vidarebefordrades av Eyvind Johnson, Ivar Harrie, Vilhelm Moberg och andra. Sven Stolpe protesterade förstås, och i en replik till brodern Birger framhöll han (Social-Demokraten 1935) att han ”avsvor sig varje sympati för nazismen och framhöll de många inlägg riktade mot Hitlers Tyskland som han redan författat”, skriver Nordin.

Efter detta tar sig Nordin an Stolpe engagemang i Oxford-rörelsen, självklart något mycket viktigt i hans och hustrun Karins liv, men jag väljer att gå vidare till kapitlet Krigsår. 1937 flyttade han till Värmland med familjen, ”Det kom barn och det kom böcker” skriver han i brev till Vilhelm Moberg.  Sedan finska vinterkriget inletts 1939 började han skriva reportage från finska fronten, ett enastående bidrag till den opinionsbildning som blev så avgörande.  Också hans roman Döbeln (1941) nämns i detta sammanhang.

På 1940-talet kommer det uppbrott som ska leda Stolpe till katolicismen. Direkt efter kriget, 1945, befinner han sig i Paris ”i färd med att konvertera”, de franska vännerna ställde sig skeptiska till tanken (såväl dominikanermunkar som författaren och vännen François Mauriac finner det vara fel), men hans möte med Gunnel Vallqvist tycks ha haft mycket stor betydelse. Hon hänvisar honom till ett benediktinerkloster och där konverterar han i mars 1947.

Om Stolpe nu personligen ”gått i hamn” så skickades han av den svenska kulturkretsen ut i kylan. Den svenska vänstervinden hade svept bort honom som ”reaktionär” – men han fortsatte som oliktänkande och ”sin kärlek till provokationen behöll han”.

Sven Stolpe var i lika hög grad som han varit antinazist nu också en profilerad antikommunist. Han ser på de två ideologierna utifrån sin kristna tro. De är båda ”ett djävulsinspirerat uppror mot kristendomen”.

1945-61 blev Stolpe medarbetare på Aftonbladets kultursidor samtidigt med Karl Vennberg, av Nordin karaktäriserad som var känd för ”tidvisa sympatier för Hitler och Tredje riket”. Men han gled sakta bort, inte minst för att han såg att hans artiklar blev liggande opublicerade. Efter Aftonbladet väntade nya uppgifter, han planerade att disputera på en avhandling om drottning Kristina. Hans förhoppning var att det skulle leda till en docentur, men så blev det aldrig. Han fick istället söka sig en anställning som lektor i svenska språket vid Statliga allmänna gymnasiet och realskolan i Mjölby (kanske en av hans mest kända livsperioder, då tiden där födde både anekdotiska och sanna berättelsen i offentligheten).

Nu skulle Stolpe komma att bli vårt lands främsta kritiker av skol- och utbildningssystemet. I en artikel skrev han att den svenska bildningen och kulturen underminerats av ”inkompetenta, skrytsamma och naiva politruker” och att framtidens lärare inte skulle kunna mäta sig med de ännu verksamma äldre. De nya är ”av ytterst sekunda kvalitet och med ytterst ytliga, snabbinlästa kunskaper”. Med det lätta bagaget ska de sättas att ta hand om ”en ström av arbetsovilliga, upproriska, skolkande elever som inte har en tanke på att i laga ordning vara närvarande på ’tråkiga’ lektioner.”

Med de kraftfulla inläggen i skolfrågan hade Stolpe befäst sin position som ”reaktionär”.  Nordin ger ett fint bidrag till analysen av hans betydelse:

”När han frekvent talade om att lämna Sverige för att bosätta sig i Tyskland eller Frankrike kunde det förefalla som om han redan rymt fältet, givit upp. Ändå spelade han en roll. Inte just i det fördolda – han var mera synlig än någonsin – men på djupet. Mycket av det han nu skrev var avsett att påminna svenska folket om den tradition som den förhärskande nyvänstern var ute efter att slutgiltigt lägga i graven.”

Den här texten är förstås alldeles för lång för bloggformatet. Därför vill jag, väl medveten om att den missar väsentliga delar av Stolpes livsverk, avsluta med att citera några ord från Nordins avslutande kapitel:

”Ingen som tar i beaktade det skede av europeisk historia som Stolpe genomlevde kan emellertid betrakta hans upplevelse av en värld utan nåd som enbart subjektiv. Han ägde det svårmod som får oss att se världen som den är.” (min kursivering).

Så, biografin över Sven Stolpe måste betraktas som ett bidrag till genomlysningen av den del av svenskt intellektuellt liv som aldrig lät sig infångas av de två totalitära, politiska tankesystemen. Eftersom jag själv på 1970-talet, då Stolpe var som mest föraktad i vänsterkretsar, var en i högsta grad aktiv ”rödskäggs”-människa kan jag säga att bekantskapen med Stolpe blir både lärorikt och korrigerande. Det ser jag med ödmjukhet på.

Trampa vatten, tänka vatten ...

Åhus 28 november. Foto: Astrid Nydahl

Står där, som varje dag. Minns hur rädd jag var som barn. Simskolan på Ribersborgs kallbadhus. Pappa som lämnade mig. Läraren som skrek: "Men simma nu för fan..."

Vatten som fostervatten. Barn som drunknar i livmodern. Mammans förtvivlan och pappans förvirring. Om en människa skapats, varför inte... Alla mina barn har fötts som de skulle, levande och till synes friska, levande, skrikande och med så mycket kraft att de tagit musten ur oss.

Jag tänkte så den 10 oktober. Jag och B. hade som vårt sjätte barn skapat Tobbe. Han föddes, han växte, han var vår son. Nu är han död och multnar i jorden på Västra Vrams kyrkogård. Alldeles nyss talade jag med honom och allt verkade vara som förväntat.

Kan jag ta så många steg tillbaka, 28 stycken? Nej, jag kan ta stegen men det gagnar ingen och inget. 28 steg tillbaka eller framåt är ändå ett här och ett nu. Varje morgon vaknar jag och tänker på de människor jag älskar, de må vara fyra år unga eller 80 år gamla. Jag tar inte ett enda steg förrän jag svingar mig - nå, kanske snarare kämpar mig - över sängkanten för en kopp kaffe och en smörgås. Jag kommer aldrig mer att begära något. Jag kommer alltid att tacka för den dag jag fått. Han fick alla dagar och några till under 28 år. Det var inte vad jag förväntat mig. Han skulle inte dö före mig. Han gjorde det ändå.

Funderingar kring en minnessten

Foto: Astrid Nydahl 28 november

Idag har jag stått vid havet på en plats vi inte brukar besöka. Minnesstenen såg jag för första gången. Sidan som vetter mot land ser ni först. Den korta texten berättar för mig vad det är jag ska minnas.

Foto: Astrid Nydahl 28 november

Baksidestexten är ganska lång, men jag hoppas det är läsbar här, eftersom bilden kan förstoras rejält med ett klick. "Du svenska jord, du våra fäders fria land/ du arv som värnats genom seklers led" inleds texten. Hur kan det komma sig att sådana texter idag kan te sig ålderdomligt irreleventa? Jag vet ju att genomsnittssvensken idag betraktar varje form av fosterlandskärlek som något i det närmaste perverst. Men dessa "bygdens män" som vaktade den ostskånska kusten, som stod "på post vid Hanöbuktens vatten" visste ju att det var allvar. Vi talar om åren 1939-1945 då det brann runt om oss i världen. Varför skulle det vara så svårt att idag känna "pliktens bud mot landet"? Jag tror svaret ligger i att vi med modersmjölken fått vanföreställningen att människor bara har rättigheter. Skyldigheter - plikter - betraktas som "kränkningar" och eftersom vi lever i de kränktas land måste sådana plikter vara något av det värsta man kan utsättas för.

Henrik Chetan Aspengren: En dag i Dehli – om viljan att slå rot (Norstedts)

"Att slå rot är kanske det viktigaste och samtidigt det mest förbisedda av alla människans andliga behov. Det är också ett av de svåraste att definiera." Simone Weil

Med dessa viktiga ord från Simone Weils bok Att slå rot rör sig författaren i en pågående pendelrörelse mellan Sverige och Indien. Henrik Chetan Aspengren föddes i Indien 1975 och adopterades av en svensk familj. I boken reser han för att finna sina egna rötter – kulturellt, geografiskt men också och kanske viktigast högst personligt för att skaffa kännedom om var han mer konkret kommer ifrån.

Det är länge sedan jag läste en så fascinerande personlig skildring, som samtidigt är en balanserad och initierad text om rötter, identitet och politiska processer.

Som forskare vid Historiska institutionen på Uppsala universitet kände sig Henrik Chetan Aspengren inte helt bekväm. Han tyckte sig ana en alltför stor koncentration på svenska förhållanden och ville själv ut i den värld han kände var hans. 2010 kom han att disputera vid School of Oriental and African Studies i London. Han bokdebuterade 2011 med Pakistan – upprorens land. Nu är han bosatt i Dehli med fru och barn.

De frågor han ställt sig handlar om vilka influenser Indien hanterat under kolonialismen och hur ”västerländska sätt att se och förstå världen togs emot på nya platser”. Indien är förstås ett synnerligen väl valt studieobjekt. 

Chetan Aspengren besöker museer, som det för ”det fria Indiens förste premiärminister” Nehru, läser historiska Indienskildringar, filosoferar över barndomsbilden på sig själv i passet, men han kan med lätt hand gå direkt till Alva Myrdal eller berätta om ett svenskt barndomsminne. Det är en typ av ”flanörprosa” som jag tycker så mycket om, och i Chetan Aspengrens sällskap möter man en mycket personlig röst och tycker sig samtidigt lära något.

När han mot slutet av boken går från 1800-talets uppror mot det brittiska imperiet rakt in i en diskussion om sitt eget indiska namn Chetan, visar han att pendelrörelsen kan pågå i hela boken och att den gör läsningen lika självklart flödande som texten.

Bokens fina bildmaterial höjer också närvarokänslan.

Tillbaka i mörkret efter Tobbes död

Foto: Astrid Nydahl

Jag blev häromdagen påmind om självmords-fenomenet och föll rakt ner i det mörker Tobbe lämnade efter sig. Jag ser honom varje dag förstås, i både tankar och när vi pratar minnen om honom. Och jag drömmer om honom. Men det som hände nu var att allt på sätt och vis gick tillbaka till dagen D och den chock i förening med förtvivlan som då utlöstes. Det är dagarna före Lucia redan två månader sedan han valde att lämna den här världen. Jag vet varför han gjorde det, eftersom han lämnade ett meddelande efter sig. Men det går inte att få in i huvudet att min son är borta för alltid. Jag vill inte acceptera det. Jag kan inte. Och framför mig ligger dagarna som ett pärlband, och när jag skriver julkort till barn, barnbarn och några personer i vänkretsen inser jag att det ju - utan att jag ens tänkt på det - är en form av livsvilja. Att önska andra gott är ju att själv föreställa sig att livet ska fortgå ett tag till. Den paradoxen är allra svårast att leva med.

"Pilotprojektet" Ungern

Monumentet på Bibliotekstorget i Budapest

Det Ungern som fått vind i seglen av Viktor Orbáns Fidesz och stödpartiet Jobbik ter sig alltmer som ett grandiost "pilotprojekt" för isolationism och nationalism i en förening som redan inneburit stora problem, inte bara för landets nationella minoriteter utan också för yttrande- och tryckfriheten i bred mening. Geopolitiskt har Ungerns väg i första hand markerat mot amerikanskt inflytande och makt över en europeisk nation, samtidigt som Orbán markerat ett närmande till Ryssland. Det är en av den postsovjetiska epoken skenbara paradoxer som dock vid en närmare analys visar sig innehålla helt andra överväganden och strategier. Ungern tycks därför beskriva en tvåstegs-politik som å ena sidan hävdar den ungerska, europeiska identiteten och självständigheten och å andra sidan söker sig närmare den stormakt som står i direkt opposition mot USA. Den politiken kan te sig attraktiv för såväl nationalistiska politiker som för den typ av romantiker som ser ett svunnet projekt möjligt att återuppbygga, i det ungerska fallet hela den nationella självbild som slogs i spillror med Trianonfördraget 1920. Den kan, om än i blygsammare skala här, jämföras med SD:s folkhemsretorik - som om det svunna landet Sverige kunde återskapas med några enkl retoriska och praktiska trix.

Det vore dumt att påstå att det är lätt att orientera sig i den ungerska frågan. Det är tvärtom mycket svårt. Men det finns avgörande frågeställningar och avgörande beslut som kan analyseras också för människor som saknar kunskap i det ungerska språket. Landet är EU-medlem och mycket av det som sker finns presenterat också i andra europeiska nationers medier och diskussioner.

Nästan dagligen kan jag förstås läsa rapporter om detta i dagspress, här i Sverige och på andra för mig begripliga språk. Men i senaste numret av London Review of Books finns en större artikel - skriven av Nora Berend och Christopher Clark - som förtjänar spridning (den kan i sin helhet endast läsas av prenumeranter på nätet, men jag återger här nu väsentliga delar av den). Med läsvärd menar jag inte att man ska säga tack och amen när man läst den, men jag menar att den innehåller så mycket intressanta beståndsdelar att den de facto bidrar till mer kunskap i ämnet. Artikeln börjar med just det monument som syns på bilden ovan:

"This summer, a new monument appeared in Budapest’s Liberty Square. Amid a copse of truncated white marble pillars stands the metal figure of a slender young man. Wrapped from hips to feet in windswept drapery, he opens his arms to the sky. In his right hand he bears the orb of political authority surmounted by the Hungarian double-barred cross. Wings sprout from his shoulder blades. His expression is one of seraphic tranquillity, which is odd, because swooping down on him is a monstrous eagle bolted together from shards of gleaming black metal, its features convulsed into a mask of malevolence, its talons poised to snatch the orb. The young man is the archangel Gabriel, newly engaged as patron and symbol of the Magyar nation. The eagle (though it bears an uncanny resemblance to the bird that decorates the German Bundestag today) represents Nazi Germany. The monument commemorates the German invasion of Hungary in March 1944.

From early April, when construction began, there have been demonstrations every afternoon against Budapest’s latest national memorial. Armed police guarded the building site, videoing protesters and demanding to see identity cards. The structure was completed at the dead of night and there was no public unveiling ceremony. It is still under police guard. There has been a chorus of criticism from historians, art critics and other public intellectuals in Hungary and abroad. It is hard to disagree with the Hungarian art historian József Mélyi, who described the memorial as ‘academic kitsch with faulty symbolism and execution’."

Nora Berend och Christopher Clark tar särskilt fasta på historieförfalskning man numera ägnar sig åt. Man vill "minnas Hitlertysklands förtryck av Ungern" men glömmer då förstås helt bort att ungrarna var alldeles särskilt villiga att samarbeta med och uträtta tyskarnas smutsiga massmord och man glömmer bort att flera av den tidens mäktiga i Ungern, de som samarbetade med nazisterna, idag rehabiliteras och får statyer, monument och till och med gator omdöpta efter sig som postuma hyllningar:

"The monument’s treatment of the war’s Jewish victims is particularly problematic. The Hungarian holocaust that followed the German occupation in early 1944 was one of the most horrific in Europe: a Jew living in the Hungarian countryside in March that year had a less than 10 per cent chance of surviving until the end of the war. The figure for Budapest Jews was around 50 per cent. Most of these people perished after being deported to the Nazi death camps. But focusing on these facts in isolation obscures Hungary’s agency in the discrimination, persecution and murder of Jews, both before and after the occupation. There had been restrictions on Jews taking places at Hungarian universities since Horthy came to power in 1920: he had committed himself to curtailing the ‘Jewish influence’ on public life. Twenty-one ‘Jewish laws’ passed by the Hungarian Parliament and 267 ministerial edicts issued between 1938 and 19 March 1944 progressively deprived Jews of all rights and prohibited intermarriage or sexual relations between Jews and non-Jews. There were pogroms in Kisvárda in 1938 and in Munkács and Máramarossziget in 1942. In 1941, the forced deportation of 17,000 Jews from areas newly occupied by Hungary to Kamenetz-Podolski (in today’s Ukraine) led to their mass murder, carried out initially by Ukrainian auxiliaries and later by German units operating in the area. Hungarian Jews were also forcibly conscripted into labour service for the army and in 1941-42 sent unarmed to the eastern front as auxiliaries.

Hungary, it’s clear, wasn’t a haven for the Jews before 1944; and the extermination of Hungarian Jews wasn’t the work of the German occupiers alone. The governing structures of the Hungarian state were left largely intact by the Germans and Horthy remained formally in power, taking part in appointing the new government. Only two ministers in the post-occupation cabinet had not been members of his government. As for the removal of 437,000 Hungarian Jews to German-run killing facilities in Poland over 57 days in the early summer of 1944 (one of the most intense phases of extermination in the Holocaust), this was primarily accomplished not by the small German Einsatzkommando deployed in Hungary, but by Hungarian gendarmes and officials, who saw to it that the deportations proceeded with exemplary efficiency. Hungarians carried out body searches, and inflicted beatings to extract information on the whereabouts of hidden valuables. In October 1944, after seeking a separate peace with the Soviet Union, Horthy was forced to abdicate and replaced by a puppet regime run by the home-grown fascist movement Arrow Cross. The brief period of Arrow Cross rule saw further waves of killing by Hungarian fascists of suspected Jewish ‘partisans’, returnees from the Jewish forced labour battalions, poorhouse inmates and even patients in Budapest’s two Jewish hospitals. It is worth noting the contrast between Hungary and France, where Jews stood a much better chance of survival, despite a much longer period of German occupation."

London Review of Books- artikeln diskuterar många aspekter av det historiska skeendet. Sammantaget visar de på en nationell kultur som inte bara förvrider självbilds-synen på ungrarna själva utan också avser att locka omvärlden i en fälla där politiken ska framstå som en förebild för andra europeiska nationer som nu irrar runt i den mångkulturella ideologins labyrint och sjunker allt djupare ner i ett socialt, ekonomiskt och politiskt träsk. Om man bara intresserar sig det minsta lilla för de "alternativ" som Fidesz och Jobbik erbjuder kommer man snart att bli varse vilka skugg- och mörkersidor de också för med sig. Det nationellt isolationistiska går förstås inte att genomföra som medlemsland i EU, och även om den ungerska inrikespolitiken skulle innebär att landet får lämna unionen - kanske i sällskap med Storbritannien - så innebär det absolut inte något positivt för de icke-ungerska medborgarna. Jag citerar avslutningsvis en bit senare i artikeln som belyser inte minst pressfrihetens allt snävare definition och hur svårt, ja kanske omöjligt, det blir för oberoende medier att verka: 

"But what if the current government were to succeed in transforming the framework of public discourse in Hungary, dismantling in the process the legal and constitutional machinery that provides a meaningful check on government authority? What if the pendulum is nailed to the wall before it can swing back? The alterations the government has made to the constitution and the law protecting the dignity of the nation suggest that this is its objective. Recent efforts to bring the media under government control reinforce that impression. The 2010 media law, passed quickly and without consultation, restricted media freedom. The prime minister now appoints the president of the National Media Authority, which controls the media, oversees its regulation and imposes sanctions. A media commissioner, appointed by the president of the NMA, can investigate any issues without having to prove that the law has been violated, simply in order to ‘protect community interests’. Journalists are required to reveal their sources at the NMA’s request, and anyone impeding its investigations can be fined. Public media must use the stories provided by the Hungarian News Agency. Major newspapers and magazines, including the free newspaper distributed on the Budapest underground, have been bought up by government-friendly oligarchs. Since 2010 the agency for Hungarian tourism and the official gambling agency, Gaming Ltd, have bought millions of forints’ worth of advertising space in government-controlled newspapers, but none at all in independent publications. In rural areas, where news is distributed to the media through local councils, opposition media are simply omitted from the list of recipients. The discrimination can take quite petty forms, as it did recently when opposition journalists were refused entry to events organised by the government – the opening of a football stadium, for example. For three and a half years, the NMA withheld permission for Klubrádió, an independent radio station that broadcasts news and analysis, to transmit free of charge on the frequency it had lawfully acquired, forcing it instead to pay a high price to use a different frequency. The NMA also tried to control the station’s programming by imposing a limit on the proportion of news content. When the matter was taken to court Klubrádió won, but the judgment was nullified because parliament passed a new media law with retroactive effect. Klubrádió won again in the appeal courts, but the NMA did not implement the judgment for six months, further undermining the station. In June 2014 the NMA closed down the Klubrádió frequency in Debrecen, a major provincial centre.

Valda ord av Sven Stolpe

Inom kort publicerar jag en omfattande text om Svante Nordins bok om Sven Stolpe. Nu har jag botaniserat i mitt eget bibliotek och vill visa er några avsnitt ur de Stolpeböcker jag själv läst.

"Jag skall skriva och skriva ärligt. Jag tänker icke pressa fram en sådan där konstans i mitt själsliv, som är den enda förutsättningen för vänskap ute i livet. Jag tänker icke bara syssla med den ena med stupid karaktärsfasthet (...) Samhället vill ha oss så där rakskurna, därför att det icke har någon praktisk användning för en människa, som rasar och smädar och ber och sjunger samtidigt." (Ur debutromanen I dödens väntrum, 1930)

När Stolpe blivit katolik kom det också fram i hans texter. Jag fann detta lilla i en av hans memoarvolymer:

"Jag såg en skymt av påven utanför fängelset, då han steg in i sin bil. En stor folkmassa jublade emot honom, applåderade, vinkade. Han besvarade - lite tafatt - vinkningarna, gjorde flera gången korstecknets tecken över massorna. Hans ansikte var blekt och trött - men det utstrålade en stor glädje. De olyckliga fångarna hade fått se en stråle av hopp. Det fanns någonting hos dem som inte var förött - just därför att Kyrkans mäktigaste ledare, Kristi ställföreträdare, hade mött dem som en vanlig, utblottad, hjälplös liten medmänniska, kunde de tryggt gå fram till honom och ur hans händer ta emot livets största, mest oförtjänta gåva." (Ur Tål ni höra mer. Minnen och anekdoter, 1974)

Och den här inledning till en essä måste väl ändå sägas vara genial? Att börja - och att avsluta - en text är inte lika enkelt som det ser ut här:

"Jag steg av tåget i Heidelberg och släpade mina väskor på studenters manér till ett billigt hotell." (Ur essän Min lärare Curtius i Vreden och andra essayer, 1989)

Kristina-boken har också en sådan öppningsrad. Jag måste erkänna att jag inte läst den än, men det är dags inom kort:

"Efter den högtidliga abdikationen från Uppsala slott i juni 1654 var Kristina ivrig att snarast möjligt lämna landet, alla förberedelser var redan träffade." (Ur Drottning Kristina, efter tronavsägelsen, 1961, bokens första mening)

Erik Gustaf Geijer var en av många historiska gestalter som Sven Stolpe tog sig an:

"Till Geijers genityp hörde, att han förmådde besegra sin melankoli och bli herre över den." (Ur Geijer. En essay, 1947)

Sist bara ett litet exempel på hur Stolpe kunde skriva om franska författare, här en kort passage i essän om Léon Bloy:

"De två unga studenterna skaffade sig genast boken (Léon Bloys La femme pauvre, min anm.) och blev omedelbart gripna av dess förkunnelse. För första gången fick de levande, direkt kontakt med en absolut kristen människa, med en livssfär, där varje tum är präglad av autentisk, naiv kristendom. Häpna läser de rader som 'Man inträder inte i paradiset i morgon eller om tio år; man inträder där en dag, när man är fattig och korsfäst.' Eller den storslagna satsen: 'Det finns bara en sorg - den att icke tillhöra helgonen...'" (Ur Ande och dikt. Essayer, 1950)

Bach som lindring och bot inne i huset

Foto: Astrid Nydahl

Fingrar och tangenter. Idag lyssnar jag bara till Bach hela tiden: Goldberg-variationerna och de sex partitorna.

Jag varvar Glenn Gould med Angela Hewitt och Christina Bjørkøe.

Medicinen mot världens ondska har länge hetat Bach. Den heter fortfarande Bach. Det finns en miljon olika preparat som ska få oss att glömma ondskan. Världen är full av läkare som gärna skriver ut dem.

För mig finns det bara en medicin idag: Bach. Och det ska han vara imorgon också. Så länge dessa nya krig pågår kan bara Bach vara filtret mellan mig och världen. Nej, jag gömmer mig inte, det har jag aldrig gjort, men jag måste ha filtret och medicinen.

Klangen är själens fönster mot skönheten.

“Det finns inget riktigt liv i det falska”

“Any old shack, cabin, but in a free, wild, beautiful place.” Foto: Astrid Nydahl

"There is no force more potent in the modern world than stupidity fueled by greed." Edward Abbey

Jag tar två personer som till synes inte har något annat gemensamt än författandet. Jag lägger dem framför mig för att se vad som händer. Det är november. Söndagen står och väger och faller ner och in i måndagen. Vi går in i den sista novemberveckan för att sedan ta oss an sista månaden på året. Jag har slutat fly. Jag har svalt allt det förakt jag burit på. Jag slår först upp Edward Abbey och sedan Theodor W. Adorno. I Confessions of a Barbarian skriver Abbey:

“And me, I´m doing too much of the same. Writing about myself. Writing about writing. The pathetic, pitiful, almost shameful longing for fame, money, money, fame… even mere shithead publicity. I too have been infected by the malaise. Reading magazine stories about myself. Admiring photographs of my simple semi-handsome hairy face. Compromise, compromise. The sell-out syndrome. I must be very careful from here on out. Hide. Work. Work. Hide.”

Öken- och skogsenslingen Abbey skriver ofta om denna nödvändighet. Den som kompromissar befinner sig oftast inne i kulturkretsen, den ansedda, den anständiga, den anpassliga. Den som slutat kompromissa kan också sluta leta efter “a beautiful home in a good place”, av det enkla skälet att han i sitt skrivande kan nöja sig med “any old shack, cabin, but in a free, wild, beautiful place.”

Båda bilderna tagna i Tosteberga hamn 22 november. Foto: A.N.

Adornos utgångspunkt är förstås en helt annan. Han är akademikern som man lyssnar på. Han skriver in sig i historien. Där buntas han samman med de andra och stämplas i pannan med begreppet Frankfurtskolan. Den kritik som jag hellre kallar förakt kommer ofta från människor som betraktar sig som “regimkritiker” - de tycks inte ha förstått vad Adorno och hans kollegor bidrog med och vad deras civilisationskritik går ut på. Jag öppnar åter Minima Moralia, utgiven 1951, och läser, efter att han beskrivit hur det postmoderna samhället ser ut:

“Det bästa förhållningssättet i den här situationen tycks än så länge vara ett oförsvuret avvaktande: att leva sitt privata liv, så länge samhällsordningen och ens egna behov inget annat medger, men inte lägga vikt vid det som om det alltjämt vore samhälleligt substantiellt och individuellt tillbörligt (…) Det hör till moralen att inte känna sig hemma hos sig själv.”

Där tycks de mötas, Abbey och Adorno, i känslan av att “leva sitt liv privat” och att inte kompromissa bort det på grund av banal fåfänga. Eller som Adorno säger: “Det finns inget riktigt liv i det falska.”


Relaterat:

Tidigare text här i bloggen om Abbey.
Joakim Andersen skriver om Abbey.

Den inre och mentala dimman

Foto: Astrid Nydahl

När gränsen mellan smärta och smärtfrihet suddats ut återstår bara den mentala dimman. Inne i den står allting stilla. Tystnaden är kompakt och ångesten har bytts mot likgiltighet. Inför sådana hot lämnar jag mitt varma hem för att ställa mig i hällregnet vid havet. Om och om igen, samma procedur för rening och återställning. Att låta dimman härska är detsamma som att ha gett upp och överlämnat sig åt demonernas makt.

Mötet med Alejandra Pizarnik vid hemkomsten från Black Country

Alejandra Pizarnik (1936-1972)

Det finns författare som kommer in i ens liv när man minst anar det, och som med sina ord griper direkt in i det som är den egna vardagen. När jag kom hem från Birmingham den 31 mars 2008, efter en nio dagars rundresa, låg nya numret av tidskriften Karavan och väntade på mig. Jag började genast läsa, därför att temadelen om Julio Cortázar intresserade mig. Men det var inte han, utan en text om honom som fängslade mig starkast. Den är skriven av Alejandra Pizarnik, som tidigare presenterats i tidskriften Kritiker. Trots att det är min egen son som redigerar Kritiker, hade hon gått mig förbi där. Nu hade jag något att ta igen.

Sökte hennes böcker på nätet, hittade en av dem på brittiska Amazon, och för den skulle de ha några tusen kronor. Då insåg jag att de få översättningar som gjorts från hennes spanska original idag är mycket svåråtkomliga, och de tre volymer där hela hennes korta livsverk samlats finns bara på spanska: en volym prosa, en volym poesi och en volym dagböcker. Jag får nöja mig med de korta textfragment som Karavan och Kritiker publicerat(x), eller uppläsningar på You Tube där hennes röst på spanska ekar ur det förflutna till fascinerande bilder. Flera av dessa, oftast svart-vita, små filmer på You Tube är mycket fina och jag rekommenderar dem.

Och så finns det en verkinventering från Princeton-universitetet i USA, samt en minst sagt bristfällig hemsida på nätet. Det uppmuntrande är ju att Magnus William-Olsson nu i två svenska tidskrifter presenterat henne samt översatt fragment ur hennes författarskap. Vågar man hoppas på att ett förlag som intresserar sig för det spanska språkområdet ska fatta tycke och ge ut henne? Om det blev så, hade jag mest av allt velat läsa hennes dagböcker.

Vad var det som fångade mig vid hemkomsten? Jo, just dagböckerna, och ur dem var det några ord som kunde fungera som kommentarer till den känsla av förlust och nederlag jag bar med mig hem från en resa som tyngde mer på axlarna än några tunga resväskor kunde ha gjort. Det Black Country jag fäst mig så vid tidigare framstod nu som ett sjunkande skepp, detta England var en sunkig kombination av fetma, arbetslöshet, trångboddhet, grånad och hotande religiösa fanatiker. Jag kände att jag inte ville resa mer, och absolut inte till Birmingham och Black Country. Det var med den känslan jag närmade mig Pizarniks ord (och trots att de handlar om en universell judisk erfarenhet hos henne, kände jag att de fungerar som en allmänmänsklig erfarenhet i denna situation):

”… en ghettomentalitet. Och framför allt, en djup oreda, som om man inte gjort annat än att resa.”

William-Olsson skriver om hur resandet också för henne kunde vara en börda,

”Belönad med ett stipendium for hon först till New York där hon spenderade tjugo jobbiga dygn präglade av sömnlöshet…” samt ”Resan blev av allt att döma en missräkning och hon åkte hem till Buenos Aires tidigare än beräknat.”

Och som alternativ, just det jag tänkt hela resan hem, som en trygg punkt, en solitär tillvaro bortom resandets hela konsumtionskultur:

”Litteraturen ger mig inga fördelar men jag måste och vill hålla fast endast vid den.”

Vem var då Alejandra Pizarnik, denna judiska författarinna som dog för egen hand endast 36 år gammal? I Karavan läser jag Magnus William-Olssons ord:

”Alejandra Pizarnik (1936-1972), var den andra dottern till ryska judiska emigranter som komtill Argentina 1934. Föräldrarna talade jiddisch sinsemellan. Hela hennes släkt, med undantag av en farbror, blev offer för förintelsen. Det var som poet Alejandra Pizarnik var känd under sin livstid. Och under åren efter hennes död har hennes rykte bara vuxit.”

I Kritiker skriver han också om hennes sjukdom och död:

”AP kämpar mot melankolin och internaliseringen av begärsobjekt (”allt är jag”), men lockas samtidigt av narcisissmens ”allt talar till mig”. Ur detta dilemma fann hon bara en utväg; hoppet om intet”.

och i en not:

”Under en permission från en psykiatrisk klinik lyckades hon till sist ta sig av daga genom en överdos tabletter”.

Är det som ung död hon intresserar? Det går inte att svara entydigt ja eller nej. Hennes dragning mot intet är något jag starkt kan identifiera mig med. Men långt ifrån det som gör hennes texter så starka. Snarare är det balansgången mellan liv och död, nedsänkningen i depressionerna och melankolin jag känner igen. Där lyckas hon med sin avskalade prosa gestalta något mänskligt som talar rakt in i min tid och vardag:

”Liv, mitt liv, sluta falla, sluta smärta, mitt liv, sluta förena dig med elden, med troskyldig tystnad, med gröna stenar i nattens hus, sluta falla och smärta, mitt liv.”

Pizarnik debuterade som nittonåring. Mellan 1960 och 1964 levde hon i Paris. Det var vid återkomsten till Buenos Aires som hennes psykiska sjukdom förvärrades och hon gjorde flera misslyckade självmordsförsök. I en dagbokstext skriver hon:

“The horror of inhabiting myself, of being - how strange - my guest, my passenger, my place of exile.”

Är det denna djupa känsla av främlingsskap, eller rentav brist på identitet, som längtar efter intet föds? När man stiger upp och ser sig i spegeln – så central i Pizarniks diktning – och tycker sig se en främling, så kanske redan det är ett uttryck för en stor ensamhet och vilsenhet i den verkliga världen. Att vara sin egen exilplats är en tröst om man är främmande i kulturen, men kan samtidigt vara förfrämligandets utgångspunkt. För Pizarnik tycks spegelbilden ha varit så främmande, att hon inte ens kunde känna igen sitt eget yttre:

”Jag köpte en stor spegel. Jag kontemplerade min bild och fann att det ansikte jag måste ha befinner sig bakom – fängslat av – det jag har.”

citerar William-Olsson ur hennes dagbok. Och på ett annat ställe framgår det vad det konkret innebär för henne:

”Jag skriver mot rädslan. Mot klovinden som bor i min andning.”

Är rädslan skrivandets främsta drivkraft? Utan skriften försvinner hon. Utan den dagliga handrörelsen av penna mot papper tar rädslan över. Hon överrumplas av det mörka, kraften i det som vill förgöra. Är vi inte i själva verket alla två personer: en ser vi direkt i spegelbilden, men det verkliga jaget finns därunder, dolt men levande, osynligt för betraktaren men starkt närvarande för jaget?

Ibland undrar jag om inte mötet med en diktare – ny, fräsch, tidigare okänd – är det mest omtumlande en människa kan råka ut för. Jag är omtumlad. Och tacksam.

***

Samtliga översättningar ur Pizarniks verk är hämtade ur Kritiker och Karavan och gjorda av Magnus William-Olsson. De engelskspråkiga citaten är hämtade från en nätsida om hennes verk.


(X) På svenska finns nu böckerna Spegelns vägar (ellerströms förlag, i urval och översättning av Magnus William-Olsson) samt Fragment för att bemästra döden (Alastor press, tolkningar av Maria Nääs).

Nattens tårar och havets beständighet

Fårabäck 21 november. Foto: Astrid Nydahl

Natten till lördagen blev ett inferno. Nu kom sanningen ifatt mig. Först nu förstår jag att det som hände den 10 oktober verkligen har hänt. Tobbe är borta. Tobbe valde själv att lämna denna värld. Jag kände mig så förtvivlat ledsen att bara tårarna kunde tala. När jag efter lång tid och mycket tröst äntligen somnade började drömmarna om den man jag älskade - och alltjämt älskar - så mycket och som var min yngste son Tobias. Jag drömde både vackra och fasansfulla drömmar om honom. Några av dem var rena minnesfragment från både hans barndom och vuxenliv, andra var groteska och mycket dramatiska mardrömmar. Jag vaknade våt av svett, huvudkudden i den nybäddade sängen var lika våt. Mina knän smärtade mer än på länge. Efter att sakta ha skakat av mig fredagskvällens och lördagsmorgonens fasor stapplade jag ut i köket, lagade en termos kaffe, bredde några smörgåsar och så åkte vi ut till havet. Först där återkom lugnet. Jag kunde berätta om hur jag mött Tobbe under natten, jag kunde se ut mot horisonten och sjunka ner i det tröstefullt beständiga.