 |
| Kärleksört, Tosteberga hamn. Foto: Astrid Nydahl |
Jag var vaken
alldeles för länge för två nätter sedan då jag läste Antoine Leiris bok Mitt
hat får ni inte. Boken handlar om hur författaren lämnas ensam med sin lille
son sedan hans älskade skjutits till döds under massakern
på Bataclan i Paris, i november 2015. Boken utkommer den
10 november, då jag recenserar den här. Men jag ville nämna den nu eftersom den
satt igång ett skred av tankar hos mig. Hur gör vi människor när vi förlorar en
älskad anhörig, en hustru eller man, ett barn eller någon annan? Jag förlorade
min yngste son för två år sedan, på måndag är det exakt två år sedan han
begravdes. Från Leiris tankar genom mina var avståndet till att börja skriva på
en berättelse om min son Tobbe väldigt kort. Jag började:
"10 oktober
2014, kväll. Vi satt som alltid en fredagskväll med det vin som fanns kvar i
flaskan efter en sen middag. Vi skulle just titta på ett tv-program, klockan
var mer än nio på kvällen, då det ringde i telefon."
Jag kom inte
längre. Istället började jag göra anteckningar. En lista med stödord. Det
kommer att växa ut till en berättelse, det är jag säker på. Antoine Leiris bok
är i det närmaste outhärdligt svår att läsa. Men den rymmer inte bara smärta och
förlust utan paradoxalt nog också mycket livsvilja och hopp. Det är en
fascinerande text om ett av islamismens alla offer i Europa. En berättelse om
de nya villkoren i ett land och på en kontinent vi trodde att vi kände.
