fredag 21 oktober 2016

Tankar om Bataclan, förlusten, sorgen

Kärleksört, Tosteberga hamn. Foto: Astrid Nydahl
Jag var vaken alldeles för länge för två nätter sedan då jag läste Antoine Leiris bok Mitt hat får ni inte. Boken handlar om hur författaren lämnas ensam med sin lille son sedan hans älskade skjutits till döds under massakern på Bataclan i Paris, i november 2015. Boken utkommer den 10 november, då jag recenserar den här. Men jag ville nämna den nu eftersom den satt igång ett skred av tankar hos mig. Hur gör vi människor när vi förlorar en älskad anhörig, en hustru eller man, ett barn eller någon annan? Jag förlorade min yngste son för två år sedan, på måndag är det exakt två år sedan han begravdes. Från Leiris tankar genom mina var avståndet till att börja skriva på en berättelse om min son Tobbe väldigt kort. Jag började:

"10 oktober 2014, kväll. Vi satt som alltid en fredagskväll med det vin som fanns kvar i flaskan efter en sen middag. Vi skulle just titta på ett tv-program, klockan var mer än nio på kvällen, då det ringde i telefon."

Jag kom inte längre. Istället började jag göra anteckningar. En lista med stödord. Det kommer att växa ut till en berättelse, det är jag säker på. Antoine Leiris bok är i det närmaste outhärdligt svår att läsa. Men den rymmer inte bara smärta och förlust utan paradoxalt nog också mycket livsvilja och hopp. Det är en fascinerande text om ett av islamismens alla offer i Europa. En berättelse om de nya villkoren i ett land och på en kontinent vi trodde att vi kände.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.