söndag 23 oktober 2016

Att fira tystnaden, att förstå ensamhetens mekanismer och villkor

Foto: Astrid Nydahl

”Är verkligen förtvivlan lyckans kärna, som Kierkegaard hävdar? Är det inte snarare melankolin, vemodet, känslan av att åren svindlande snabbt rör sig in i glömska och dimma, medan enstaka ögonblick ristar sig in i själens hud som ett dröjande blåmärke. Bäst att röra sig försiktigt över marken för att inte störta ned i intet. Bäst att sitta vid köksbordet, tung som en sten, med ekande, ibland hotfulla skrän från okända fåglar på avstånd där ute, i skymningen. Jag längtar efter människor som skulle fira tystnaden här med mig. Jag får fira den ensam; det är lärorikt.” Ur Bo Carpelan: Blad ur höstens arkiv, Schildts, 2011

*

Det är aldrig jaget – det klagande eller nöjda – som är ensamt. Det är ensamheten som invaderat jaget och som styr hennes acceptans eller klagan. Varje gång den klagande människan vänder sig till omvärlden med frågan ”Varför hör ni aldrig av er till mig, jag är ju så ensam”, så uttrycker frågan just det förhållandet, att hon inte förstår sin egen belägenhet. Hade hon gjort det, så hade hon förstås hört av sig till omvärlden och byggt något som ensamheten aldrig kunnat rå på. I den kultur som bygger på klagan kan ett sådant förhållande sällan klargöras, eftersom det i sig är själva motsatsen till klagan.


Inga kommentarer: