Vad vill jag med bloggen? Leka, tidsfördrivas eller något hittills okänt?

Foto: Astrid Nydahl

 

Vad vill jag med bloggen?

Låt mig ta det från början. Under de årtionden jag haft blogg - bland andra Inre exil, Vaka över ensamheten och Nydahls Occident - har den varit en blandning av förlagsverksamhet och litteraturtidskrift.

Tentaklerna har allt mer sträckt sig in i politikens värld, och därmed in i vidriga angreppskrig och terrorism. 

Och jag vill gärna påpeka att jag här också ägnat musiken - inte minst fadon - stor uppmärksamhet, liksom jag berört andra konstformer. Att jag då och då låter andra människor skriva i bloggen är en självklarhet.

Med allvarlig sjukdom kom den mörka sidan av livet att allt oftare synas i bloggen. Det tänker jag inte sluta med, eftersom det blir ett slags dagbok för mig.

Blogga fortsätter jag med. Kanske kan jag någon gång blomstra igen? Men det är föga troligt så länge islamistiska terror plågar människor - Hamas och deras likar gör det i Israel och deras grannländer - och så kallade "statsmän" som Putin och Netanyahu förgör andra folk och deras länder. Det är en skam inte minst för Israel. 

Landet som skulle vara judarnas hem och trygghet blev under många år satt i ett skruvstäd och islamismens entré på arenan gjorde slut på alla illusioner. Jag tror inte att det är en överdrift att säga att extremismens Israel idag är en av de minst trygga platserna för judar att leva. 

De våldsamma motsättningar som präglade landet efter senaste valet, i kombination med våldet och hatmentaliteten hos de huvudsakligen judisk-amerikanska bosättarna på Västbanken, är en dödlig, explosiv mix av religion, nationalism och fanatism.

Denna brygd var en delförklaring till att tre fronter av våld och krig öppnades efter 7 oktober-massakrerna. Ingen riktigt trygg plats finns kvar i Israel.

***

Putins kriminella förstörelse av Ukraina upptar mig mycket, och därför skriver jag här också om litteratur i ämnet - inklusive det som händer inne i Ryssland och i den omfattande exilen. Kriget har ju också djupt påverkat min egen familj, genom min äldste son och hans arbete med rysk litteratur (här på Libris finns en omfattande förteckning av hans översättningar av rysk litteratur) , liksom hans ryskfödda sambo Lida (som just debuterat på svenska, och hyllats i recensionerna) och deras son Hjalmar, han som står mitt hjärta så nära (just för att han var med när hjärtstoppet drabbade mig). Det talas alltså ryska i min allra närmaste krets, och jag vet att de viger all vaken tid åt att bekämpa Putinregimen och bistå flyktingar och andra offer. Bloggen har en central plats i detta sammanhang.

***

En helt annan, både viktig och av er läsare uppskattad aspekt, är att Astrid Nydahl är bloggens ständiga fotograf. Hon har under åren utvecklats till en stilsäker fotograf som får goda vitsord av yrkesfotografer. Det är en stor glädje.

Om jag på kort sikt överlever min sjukdom kommer det att märkas i bloggen. Om jag inte gör det, så kommer också det att märkas.

Det finns anledning att nu också rikta ett stort och varmt tack till er alla, läsare, skribenter, fotografer, bloggvänner och likasinnade.