Hatet mot judarna har manifesterats många gånger, dock på olika sätt. Jag tänker inte redovisa de olika epokernas judehat, utan koncentrera mig på nuet, det fasaväckande nuet.
Jessica Haas Forsling skriver i Svenska Dagbladet på Förintelsens minnesdag:
”Det började med att alla som brukar säga något när hemska saker händer, inte sa något när familjer mördades i sina hem, när ungdomar sprang för sina liv, mejades ner och våldtogs, när skändade lik kördes runt som troféer, och när småbarn syntes bland alla dem som kidnappats av Hamas.
Jag väntade på ryggmärgsreflex-empatin hos mina samhällsengagerade vänner och de stora tyckarkonton jag följer. Timmarna gick, det blev kväll och tystnaden var oroväckande, som när barn har något fuffens för sig och man måste rusa dit och titta: Vad är det ni håller på med? Vad har ni för hemligheter?
Det fortsatte vara tyst även när massakern firades i Sverige och bilar tutade euforiskt.
Det var den största pogromen av judar sedan Förintelsen. Varför kände sig så få i mina flöden nödgade att förklara: Jag är för ett fritt och självständigt Palestina, men jag stödjer inte terrorhandlingar mot civila israeler, mot israeliska bebisar och barn och mammor och lillasyster och pappor och gammelmorfar.”
På vilket sätt hänger judehatet ihop med vurmen för arabisk islamism? I Israel, i bilden av Israel, ser det ut så här: ”Israel är stulet arabiskt land. Judarna riktar inne i Israel och mot grannländerna sin aggression, den omfattar allt från vardagsdiskriminering till vålds- och krigshandlingar.”
Nå, Hamas är en islamistisk våldsorganisation. Alla vet det, de har styrt Gaza länge nog för att ingen ska behöva vara okunnig om den saken.
När Hamas-islamisterna
genomför den största pogromen mot judar i modern tid – ni har alla sett bilderna, ni vet
att den omfattar styckningar, halshuggningar, grovt sexuellt våld, tortyr, mord
och åter mord samt kidnappningar i stort antal – räcker världens sympati med judarna nästan ett helt dygn.
Fördömandena i Sverige – bland judar, icke-judar och folk i allmänhet – blir små och bleka. De
verkliga fördömandena hittar man på nätet, där kunskap, förtvivlan och chock
förenas med en djupgående insikt om vad detta kommer att betyda. Skriften lyste på himlen i rött, det var både illavarslande och ödesmättat.
Israel premiärminister är
både avskydd och fruktad i ett stort israeliskt befolkningslager. Jag betraktar
både hans person och politik som militaristisk-fascistisk. Han har ingen moral
som kan sätta gränser. Att han har öppet fascistiska politiker i sin regering räcker för att jag ska betrakta honom som en olycka, också för Israel och det judiska folket, och en historisk katastrof.
Är jag motståndare till
kriget mot Hamas? Långt, långt därifrån. För varje Hamas-nazisoldat som dödas känner
jag en inre jublande glädje, av ett slag som jag antar att andra världskrigets
Hitlermotståndare kände. Den uppgiften hade varje israelisk militärledning kunnat ta sig an, utan den nuvarande premiärministern eller hans olycklige president.
De omfattande, urskillningslösa flygbombningarna av Gaza - som innebär ett ofattbart, historiskt unikt, lidande - föder och göder den sympati för arabisk-muslimska aktivister i Sverige, som drar med sig allt från vänsterrevolutionärer till liberaler, sossar och extrema högeraktivister. Vad förenas de av i mycket hög grad? Svaret är enkelt: ett hat mot Israel som inte längre – eller just nu – går att skilja från det klassiska judehatet.
Det äcklar mig djupt
att ens leva i denna tid. Min pappa fostrade mig och mina syskon i djup förståelse
för vad Förintelsen betydde och varför solidariteten med våra judiska skolkamrater
var så viktig. Det är en bestående kunskap för mig. Den utgör en moralisk-politisk grund också medan denna katastrof äger rum.
Jessica Haas Forsling får avsluta:
Jag skrollade febrilt och undrade vad som fanns där, i vakuumet. En existentiell osäkerhet växte och hakade i mina Förintelserötter. Jag kontaktade dem och frågade rakt ut, och fick på så vis lite färre vänner och bekanta, men inga svar. Jag som brukar vara så socialt smidig hade visst blivit hysterisk. Men en viss sorts tystnad är jättefarlig för mig och alla döda bakom mig. Det finns nämligen en särskild tystnad som betyder: Vi har inte din rygg.
Det klarnade allt eftersom. Tystnaden berodde på ”kontexten” – att man inte ville ”visa sitt stöd för Israel-regimen”. Men, undrade jag – vad har kontext med ryggmärgsreflex-empati för civila att göra? Vissa sa sig vara för osäkra för att uttala sig i en ”så komplicerad konflikt”. Andra, mer tvärsäkra typer, tyckte att mördandet av israeliska civila var att betrakta som ”legitimt” i Palestinas motstånds- och frihetskamp. Det tysta folket levererade olika förklaringar inom gruppen, men de sistnämnda sa det indirekt rakt ut: ”för mig är de helt enkelt avhumaniserade”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar