Finns det något som heter pliktläsning? Under alla omständigheter ser jag det som en plikt att läsa så mycket som möjligt om Rysslands ockupation av och krigsterror i Ukraina. Att sakna kunskap om innebörderna av detta måste betecknas som ren likgiltighet och, vågar jag säga det, dumhet. Att vara obildad i en samtid som vår liknar dödslängtan.
När journalisten Katerina Gordejeva – läs om henne längst ner i denna recension – konfronteras med sanningen gör hon det konkret, öga mot öga med offren, och i en starkt medvetenhet om makt, militär och mentalitet i ett Ryssland där likgiltigheten inför Putinregimens brottslighet tycks betydligt större än något som kunde betecknas som motstånd eller opposition. Det skriver jag därför att boken ger mig denna insikt. Jag litar helt enkelt på Gordejeva och hennes vittnen.
På olika platser, såväl inne i Ryssland och Ukraina som på olika platser dit flyktingar kommit, i olika delar av Europa (Tyskland, Polen, Italien, Litauen etc.) trevar hon sig fram i försiktiga möten, samtal, lyssnar till berättelser, blir av vissa mött med respekt för att hon är en ryska som gör aktivt motstånd och av andra med avsky just för sin nationella tillhörighet och sitt ryska språk. Att hon redan 2014 lämnade sin tjänst i protest tycks inte vara ett framträdande faktum.
Det som kommer över mig
vid läsningen kan kallas chock, förtvivlan och stor uppgivenhet. Berättelserna
visar på djupet hur övergreppen ser ut, vilka krigsförbrytelserna är och hur
monumentalt det ryska hatet mot Ukraina och dess folk är. Man kan bara tala om
hat och möjligen tillägga att det också finns en stor dos förakt med i spelet.
Att soldaterna som begår brotten närmast är pojkar spelar ingen roll vid
läsningen, de utför brotten och de är minst sagt villiga, både att skjuta och
att misshandla, tortera, våldta. Men hatet är ömsesidigt, flera av offren vittnar också om det hat de känner mot Ryssland.
Jag kan inte lyfta fram någon enskild berättelse, men jag vill peka på några saker som gör den här boken så viktig.
De konkreta förloppen beskrivs med sådan kuslig närvaro. Ett barn som skjuts sedan en mamma släppt taget om en hand. Äkta maken som ska gå en liten bit för att hämta vatten och aldrig kommer tillbaka. Förstörelsen av enskilda hus och hem som växer till förintelsen av hela byar och städer. Namnen hade vi redan lärt oss i nyhetssändningar, men här återkommer de: Mariupol, Budja, Cherson, Charkov, Odessa, Borodjanka, Donetsk… ja, men också Kiev och Lviv. När ortsnamnen finns i kvinnornas berättelser blir de mer framträdande, på ett konkret och skrämmande sätt. Här finns också en man med i samtalen, han var gymnastiklärare och brottare. I hans drömmer finns Djävulen med. Dottern Katalina lever bokstavligen under hans armar. Och så den helt unge mannen, bunden till sin rullstol och boende på ett ålderdomshem i Hamburg, men full av livsglädje. Berättelserna förstärker och kompletterar kvinnornas.
Jag skrev att det är en plikt att vara väl informerad. Bara så kan vi förstå varför Putins Ryssland i alla avseenden måste bekämpas. Varken halvmesyrer eller ekonomisk, politisk eller praktisk eftergivenhet duger. En despot och diktator kan bara bemötas utifrån principer. En av dessa grundläggande principer är att aldrig vika från offrets sida. Vare sig på det individuella eller det nationella planet.
*
 |
| Foto: Olga Pavolga |
Förlagsinformation:
Katerina Gordejeva (född 1977) är en oberoende rysk journalist. Hon arbetade som tv-reporter för den federala tvkanalen NTV men lämnade den 2012 på grund av oenighet om kanalens inriktning på propaganda. Katerina Gordejeva lämnade Moskva i protest 2014 sedan Ryssland annekterat Krimhalvön och erövrat delar av östra Ukraina. 2020 skapade hon sin egen Youtube-kanal som i dag har mer än 1,5 miljoner abonnenter. Hösten 2022 tilldelades hon Anna Politkovskajas internationella journalistpris och några dagar senare kallades hon för «utländsk agent» av ryska statliga myndigheter
För bort min sorg består av tjugofyra berättelser eller vittnesmål om krigsupplevelser, såväl på den ryska som på den ukrainska sidan. Dessa berättelser om liv, flykt och överlevnad kommer att förändra vad vi vet om kriget. De är på en och samma gång vittnesmål och en appell för demokrati, objektiv journalistik, sanning och fred. Författaren har intervjuat människor vid flyktingcenter i Ryssland och Europa efter den 24 februari då kriget i Ukraina började.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar