Johan Ahlbäck är ingen av Sveriges mest kända konstnärer. Hans konst är känd och uppskattad av onödigt få. Nyligen publicerades dock en stor och överdådig bok om honom som förhoppningsvis ändrar på den saken.
Johan Ahlbäck föddes 1895 i
Smedjebacken, i en ruffig hyreslänga som ägdes av det stora valsverket mitt i
samhället. Fadern arbetade där, och sonen fick tidigt börja med mindre sysslor
på samma ställe, innan han blev anställd tolv år gammal. Dock hade han tidigt,
vid sidan av skolan och arbetet, utvecklat ett särskilt intresse: han såg
bilder i allt och kände en stark lust att teckna och måla det han såg. När han
målat av häradshövdingens fastighet i närheten, tyckte fadern att bilden var så
bra att han fick Johan att visa den för husägaren, som blev verkligt förtjust
och köpte den för hisnande fem kronor. Det räckte till att kunna inhandla den
lilla akvarellåda för en krona och tjugofem öre han sett i ett skyltfönster.
Allt oftare tecknade han när möjlighet uppstod motiv på sin arbetsplats. Redan
som liten pojke hade han fascinerats också av annat arbete med anknytning till
verket, i första hand kolarnas liv och slit. Ja, människor och djur, främst
hästar, i arbete och rörelse, blev tidigt hans favoritmotiv.
Johan bröt den förväntade karriären
som järnverksarbetare på livstid och for till Stockholm, där han först på Carl
Wilhelmssons målarskola och därefter på Konstakademin kunde utveckla de
grundläggande färdigheter han på egen hand skaffat sig där hemma. När han några
år senare återvände till Smedjebacken, fick han några svåra år, där folk såg
ner på honom för att han inte hade ett riktigt jobb och där han hade svårt att
försörja sig på måleriet. Men olika gynnsamma tillfälligheter, i kombination
med en vilja som aldrig sviktade eller tvivlade, hjälpte honom att efterhand
uppnå erkännande även i sammanhang utanför hembygden. Och det som imponerade
mest var hans förmåga att just måla människor i rörelse, mitt i sitt hårda och
omänskliga slit. När hans gamla arbetskamrater, eller andra, kritiserade hans
bilder för att de hade fula motiv, svarade han ofta med en karakteristik som
också fått ge titel åt den inledningsvis nämnda boken: ”Inte vackert men
omutligt sant.”
När Johan Ahlbäck gick bort, 78 år
gammal, var han känd också utanför Smedjebacken och Dalarna. Då hade han både
fått LO:s kulturstipendium och hunnit se en av sina målningar som frimärke. På
hans hemort arrangeras en gång årligen Johan Ahlbäcksdagen, men i övrigt är han
idag oförtjänt obemärkt.
Boken om Johan Ahlbäck är en satsning
i stor skala, där utgivaren, Johan Ahlbäckssällskapet, har bjudit in ett rejält
antal skribenter att ur olika vinklar ge sin syn på konstnären. Några av dem
har fått det årliga konstnärspriset i Ahlbäcks namn, andra är författare som
genom egna erfarenheter av liknande arbetsmiljöer kan bredda sammanhangen,
exempelvis Aino Trosell och Bernt-Olov Andersson, både med fleråriga
erfarenheter av industriarbete. För den mer presenterande, biografiska delen av
boken står Maths Isacson, ekonomihistoriker, konstvetaren Fred Andersson och
inte minst Monica Borg, eldsjälen och den sammanhållande kraften bakom hela
projektet. Det har blivit en både tilltalande och vacker, inte minst
innehållsrik bok, med ett rikt urval av Ahlbäcks stora bildskatt, och utan
minsta tecken till att redaktörerna snålat för att bedra visheten.
En olycka kommer sällan ensam, brukar det heta. I lyckliga fall gäller det också omvänt. Samtidigt med boken om Johan Ahlbäck kommer från samma håll, dvs. från Dalarna, ännu en stor, generös och utsökt vacker presentation i bokform av ännu en av landskapets framstående konstnärer. Den här boken går långt utanför industriernas centralorter. Som titeln i stället skvallrar om söker den sig till det yttre landskapet. ”Bergslagens mörker och ljus” heter den, och den är ett vittnesbörd om konstnären Svante Rydbergs mäktiga måleri. Landskapsmåleri av högsta halt rör det sig om, men av ett särskilt slag. Någonstans mellan betraktaren och målningen finns här allt som oftast en osynlig passage där det yttre landskapet övergår i att bli också ett inre. Man kan känna igen upplevelsen, den liknar vad som händer när man själv sitter mitt i ett landskap där utsikten, från en höjd ut över ett till synes oändligt skogsrike eller mot havets oändlighet, sätter igång en mental process som är omöjlig att hejda, en som med ens själsliga alfabet försöker att ordlöst förklara vad det är man ser. I bild, med färg och målarpenslar, kräver det skarp blick, tålmodigt seende, lång erfarenhet och stor skicklighet med verktygen. Allt detta har Svante Rydberg.
Det handlar också om något annat, det
bekräftar konstnären här i boken: om en kunskap som gör det möjligt att läsa
den ”text” av historia och samlad tid som ligger under landskapets yta. Rydberg
målar högst sällan stående direkt inför ett motiv eller en vy. Målningarna blir
i stället minnen av landskap, fulla av spår från tidigare generationers
avtryck, som han redan införlivat i sitt inre arkiv.
Precis som Johan Ahlbäck började
Svante Rydberg måla som ung pojke. När han kom till Uppsala efter
studentexamen, för att idka studier, togs de i stället över av måleriet. Och
det som drev fram behovet att måla tycks också, precis som med Ahlbäck, ha
varit avståndet till hemtrakterna, dvs. Ludvika och dess omgivande bergslag. Hemlängtan,
med andra ord. En av de pådrivande inspirationskällorna var Dan Andersson, också
han en man från trakten, och hans Svarta Ballader, en samling dikter som
Rydberg drömde om att illustrera. Rydberg hyrde en stuga i Finnmarken och
målade ”romantiskt, rent av naivt”, som han själv uttrycker saken, trettio
verk. Det blev hans första utställning. Ofullgånget måleri, naturligt nog, men
överfullt av känsla. Han drevs vidare av den och sökte till Pernbys målarskola
i Stockholm.
Tre terminer med utbildning i
klassiskt måleri ledde till ett arbetsstipendium vid den italienska
konstakademin i Rom. Det var 1974. Hans måleri både utvecklades och, vad gällde
förhållandet till landskapet därhemma, frigjordes. En viktig inspiration var
konstnären Torsten Renqvist, också han bördig från Ludvika. Efter ett par år
fick Rydberg ställa ut på Galleri Doktor Glas i Stockholm, med målningar som
möttes med fina recensioner. Redan från början fick hans bilder också
uppskattning och ett slags stark bekräftelse av människor vid sidan av det
gängse konstlivet som genom andra erfarenheter kände igen motiven, både deras
yttre verklighet och så som de tolkades genom konstnärens känsla och
temperament.
Ett slående och karakteristiskt drag i
Rydbergs måleri, förutom de ofta stora, ja väldiga perspektiven, är de tvära
kontrasterna mellan ljus och mörker; starkt ljus möter skuggor och djup svärta.
I bilderna av gruvschakt, eller gamla fördämningar, kanske på gränsen till att
brista, fångas motiven med en närmast expressionistisk kraft. Svante Rydberg
berättar om en utställning där en skolklass hade sett hans bilder. En pojke
pekade på en sådan bild, Bristande fördämning, och sa: ”Det låter så
förfärligt när vattnet spränger fram.”
Också i den här boken har flera
skribenter samverkat. För den bärande texten, vad gäller presentation och
biografisk information, står Karin Perers, kulturskribent och aktiv i
skogsnäringen i Dalarna. Hon är också bokens redaktör. Ett tungt vägande bidrag
är skrivet av Ulf Lundén, snart före detta kulturredaktör, sedan hans tidning
sedan många år, Dala-Demokraten nu sällat sig till den skara som slutavverkar
den ambitiösa och kunniga kulturjournalistiken jäms med fotknölarna. Ulf Lundén
är själv djupt och fast rotad i Smedjebacken och det omgivande
bergslagslandskapet, och han skriver om Rydbergs konst inifrån, som en som i
stor och viktig utsträckning delar upplevelser och synsätt med det som måleriet
uttrycker. Ett samtida men tidlöst landskapsmåleri heter hans mycket
läsvärda text.
*
Varken Svante Rydberg eller Johan Ahlbäck har saknat erkännande för sitt måleri. Men båda är motiviskt väldefinierade på ett sätt som lätt reducerar: Ahlbäck som arbetets målare, Rydberg som bergslagskonstnär. Deras starka identifikation med sina hembygder kan också verka på liknande sätt: världen där utanför frestas att lämna dem i fred innanför deras regionala gränser. De här båda böckerna är viktiga inte bara för att de var och en lyckas ge breda och djupgående presentationer av två viktiga konstnärskap. I än högre, och viktigare, grad förmår de också visa att de här båda konstnärerna, fast förankrade i de miljöer och trakter som de målar, är angelägna och värda uppmärksamhet också på nationell nivå. Med blickens skärpa och med målarverktygens kraft och precision erbjuder de bilder som likt musiken går rätt igenom intellektets tänkbara barriärer och träffar känslorna där de är som djupast och identifikationen där den är som starkast. Måleri där vi behöver det som mest.
PER
HELGE
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar