Anders Wikström var den trettonde mannen. Kunde för mig aldrig rymmas i dussinet

Anders med son på Kalvholmen

 

 

 

 

Nej, jag kände inte Anders i 13 år. Vi blev bekanta genom hans syster Ulrika Wikström, då han av henne lånat min bok Den tysta zonen. Vi skrev till varandra, vi hade en sympatisk dialog. Men ganska snart djupnade den och det blev uppenbart hur lika vi var, hur mycket vi hade gemensamt. Vi började byta böcker, filmer och musik med varandra.

 

Ulrika träffade jag på Bokkalaset i Ekenäs, i  november 2009. Vi hamnade bredvid varandra på den avslutande festmiddagen. Eftersom jag fått ett antal böcker över efter mitt framträdande på Ekenäs bibliotek lade jag ut dem vid vårt middagsbord. Eftersom Ulrika tog med sig Den tysta zonen kan man säga att det var några tursamma omständigheter som gjorde att jag först lärde känna Ulrika, och sedan Anders.

 

När jag säger att Anders aldrig kunde rymmas i dussinet menar jag konkret att han inte var någon dussinmänniska. Liksom sin syster fanns han bland de originellt och egensinnigt tänkande människorna. Inte i dussinet men inte heller bland de prålande och skrytsamt annorlunda. Rakt tvärtom var Anders, som sin syster, en lågmäld, ödmjuk och kulturellt sett mycket nyfiken människa som naturligt drogs till det udda, ofta förbisedda.

 

Det fanns en faktor som tilltalade mig mycket med Anders, och det var hans fritid på Kalvholmen. Dit rodde han och levde utan både el och rinnande vatten. Jag hade en stående inbjudan dit, men det blev aldrig av.

 

När vi lärde känna varandra var han tjänsteman på Fiskars, det anrika 1600-talsbruket i staden Raseborg. Företagets legendariska sax med orange plasthandtag föddes på 1960-talet och finns väl också i de flesta svenska hem. Företaget har i modern tid också blivit känd för sin rika produktion av hushållsprodukter. Företaget skriver på sin hemsida bland annat:

 

”Apotekaren Johan Jacob Julin (senare von Julin) från Åbo köpte Fiskars Bruk år 1822. Under hans tid utvecklades bruket aktivt och verksamheten fokuserades i första hand på järnförädling. Utöver knivar började man tillverka även gafflar och saxar i samband med att Finlands första finsmedja grundades i bruket år 1832.”

 

Anders skrev aldrig särskilt mycket till mig om sitt civila arbete. Desto mer handlade hans brev om en mindre men mycket betydelsefull krets av konstnärer, filmskapare och skådespelare, samt förstås författare och litteraturlivets människor. Det är ju ingen tillfällighet att den sista bok han läste ur, och som låg vid hans dödsbädd, var Friedrich Schlegels En avgrund av individualitet: romantiska fragment. Det var ett 1800-tal som passade honom!

 

I filmens värld rörde han sig med samma självklarhet i det japanska, som i det udda amerikanska eller europeiska. Han prenumererade på filmboxar från det amerikanska distributionsföretaget Janus films, där urvalet alltid överraskade. Jag fick ärva fyra av dessa, med namn som Andrzej Wajda, Henry Cass, Akira Kurosawa, René Clément, Truffaut, Fellini, Marcel Carné, Pontecorvo, Yasujiro Ozu. Där fanns också tidiga och för mig okända filmer, som Milos Formans Loves of a blonde från 1965, som ansågs definiera begreppet den nya vågen i Tjeckien (Tjeckoslovakien). Här fanns också bättre kända påminnelser som klassikern Jules and Jim från 1962, av Truffaut.

 

Det som i litteraturväg förenade oss vågar jag påstå ryms i den bokhylla jag har bredvid sängen. Där finns, alltid tillgängliga: Albert Camus, Thomas Bernhard, E.M. Cioran, Imre Kertész, Elias Canetti, Czesław Miłosz och Nietzsche. Utöver det sökte Anders aldrig bland det som staplats på lastpallar. Typiskt för hans litteraturval var att han alltid köpte hela den löpande utgivningen från de små, svenska kvalitetsförlagen, som Ellerströms, Ersatz, Ariel, Symposion, Faethon, Daidalos och liknande. De böcker jag själv gav ut köpte han alltid två exemplar av.

 

På musiksidan fanns såväl klassiskt som portugisisk fado, samtidsmusik som Bob Dylans och Leonard Cohens, samt populärmusik som präglade oss 1950-talister i hög grad. Men han nöjde sig inte med Merseybeat (Beatles och annan Liverpool-musik från tidigt 1960-tal och framåt), han ville nog helst blanda den med låt säga fransk chanson.

 

Allt detta sagt gör det förstås mer än tydligt att Anders var en gedigen kulturmänniska. Men bilden vore inte komplett om jag glömde nämna att hans intresse för allt judiskt delades av mig. Det bottnade förstås i en djupgående sympati och solidaritet med det judiska folket, vars umbäranden och lidanden han var väl insatt i. Hans bibliotek i judiska ämnen var säkert lika omfattande som mitt, han var väl insatt både i äldre och samtida judiska frågor. Att den islamistiska pogromen och massakrerna i södra Israel skulle sammanfalla tidsmässigt med Anders sista månader i livet var illavarslande och vi växlade många brev om vad detta skulle innebära för framtiden.

 

Det är med stor tacksamhet jag tänker tillbaka på åren med Anders som vän.

 

Att jag därtill bevarat vänskapen med Ulrika gör mig både glad och vemodig, eftersom vi inte kom att träffas fler gånger efter mötet i Ekenäs, hon som var och förblir själva förutsättningen för vänskapen med Anders.

 

Men det är också med stor sorg jag tvingas acceptera Anders bortgång, och därmed det tomrum och den ekande tystnad som uppstod.

 

Trettondedagsafton, 5 januari 2024,