Sonderkommando av Shlomo Venezia i översättning av Lotta Riad.
Inför ännu en bok om förintelsen ställer jag mig frågan, om man orkar med
fler berättelser om deportationer av miljontals människor, gaskammare,
selekteringar, och likhögar. I samma ögonblick jag ställer frågan blir jag
varse att man kan närma sig vittneslitteraturen på två sätt: antingen ser man
den som en stor, kollektiv samling berättelser där det mesta, om inte allt,
redan är sagt, eller så ser man varje bok som en unik, individuell berättelse i
egen rätt.
Jag väljer den senare strategin för att alls orka ta till mig Shlomo Venezias
vittnesbörd om den påtvingade tjänst i ett sonderkommando, som han och andra
judar utsågs till, och som därmed gjorde dem till sitt eget folks bödlar och
nazisternas medbrottslingar.
Denna sista aspekt är naturligtvis den viktigaste, och det sägs att Shlomo
Venezia är den förste som utförligt berättar utifrån denna erfarenhet. Så trots
att hans berättelse i mångt och mycket är densamma som de tusentals volymer vi
redan sett publiceras, har den i sonderkommando-erfarenheten något unikt att
tillföra.
Detta vittnesmål bygger på samtal som Béatrice Prasquier tillsammans med
historikern Marcello Pezzetti haft med Shlomo Venezia, i Rom under april och
maj 2006. Venezia, född 1923, tillhörde den italiensk-judiska kolonin i
Grekland, och han deporterades när nazisterna ockuperat landet, hamnade i
Auschwitz-Birkenau och tvingades till ett sonderkommando.
Vad var då ett sonderkommando? Det var helt enkelt ett specialkommande,
bestående av de arbetare av judisk härkomst som tjänstgjorde i krematorierna.
De fick göra nazisternas smutsiga jobb men hamnade i de flesta fall själv i
krematorieugnarna. Jag kan tänka mig att glömskan, skammen och döden själv
gjort sådana vittnesmål sällsynta, men här har vi ett utförligt nedtecknat och
översatt.
Som sådant är det naturligtvis ovärderligt, även om det i själva
grundberättelsen inte tillför något avgörande nytt till den befintliga
kunskapen om förintelsens dagliga rutiner och vidrigheter. Venezia berättar
både sakligt och detaljerat. Han besvarar alla Prasquiers frågor artigt och
väjer inte ens för sådant som ställer honom själv i mindre smickrande ljus.
Intressantast i boken blir naturligtvis berättelsen om upproret i
sonderkommandot, då man försöker återskapa sin egen mänsklighet i revolt mot
SS-trupperna.
När berättelsen går mot sitt slut och Venezia får frågan vad hans erfarenhet
betytt och betyder för honom idag svarar han att det är själva livet som
förstörts inom honom: "Allt för mig tillbaka till lägren. Vad jag än gör,
vad jag än ser kommer jag alltid tillbaka till samma plats (…) Man lämnar
egentligen aldrig krematoriet."
När jag läser de orden ser jag, än en gång, att Hitlers offer inte bara var de
miljoner man hann döda. Också de som överlevde är offer, deras livs slogs i
spillror och deras helvete orsakar dem än idag stora lidanden. Det är en viktig
slutsats som rör alla totalitära och diktatoriska system, oavsett vad de kallar
sig.
Till rubrikens fråga fogar jag påståendet att Hamas inte bara mördar judar utan också sitt eget folk. Det senare med hjälp av bomb- gangstern Benjamin Netanyahu.
Foto: A. Nydahl
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar