JELENA KOSTIUTJENKO Mitt älskade land (Ersatz, översättning av Ola Wallin)

 

Det mest skrämmande jag läst på länge om ett land - en kontinent - i fritt fall. Anar ett Ryssland som inte kommer att nöja sig med Ukraina.

 

Jag uppmanas att se den kärlek som skildras, mitt i mörkret, allt det förtärande och destruktiva. Ryssland porträtteras ju av en kvinna som fötts, fostrats och levt där. En ung kvinna, aktivist och journalist. Tillhörande en av de ”kategorier” människor som Putin hatar mer än alla andra. Hon är lesbisk, och just därför också betraktad som en fiende. Den hatiska propaganda mot sexuella minoriteter som bedrivs i Putin-land är bara ett av flera obehagliga inslag i den offentliga bilden.

 

Hon säger själv att hon förlorat sin bostad. Men inte bara det, tillägger hon, hon har förlorat sitt land. Jelena Kostiutjenko lever i exil. Mot alla odds. Hon har överlevt en förgiftning, hon har ett pris på sitt huvud. Låt detta vara sagt som en grundförståelse vid läsningen av reportagen och artiklarna i hennes till svenska, framstående (av förläggaren själv) översatta bok Mitt älskade land.

 

Hennes journalistik hade sin bas på högt respekterade Novaja Gazeta, hennes arbetsrum låg vägg i vägg med Anna Politkovskajas. Det är namn som inger respekt. Anna blev mördad. Tidningen blev mördad. Om Putin är mördaren i båda fallen? Alldseles oavsett vem som höll i vapnen är svaret givet. Utan Putin – hans regim! – hade kanske Anna levt och Tjetjenien sluppit angreppskrigen från Ryssland, och därtill hade landets enda fria ryska pressröst kunna fortsätta sitt viktiga arbete.

 

Jelena Kostiutjenko, född 1984 i ryska Jaroslavl

I boken ges flera exempel på hur en ung journalist som Jelena Kostiutjenko, född 1984 i ryska Jaroslavl, kan arbeta på platser bortom Moskva. Också när Ukraina-kriget är ett faktum finns hon på plats – som enda ryska journalist. Redan detta uppseendeväckande, ett faktum som lägger en trovärdighets-grund för resten av reportagen. Men att hon skriver från Putinfascismens blodiga erövringar betyder inte att hon förvandlas till sentimental eller spekulativ frontreporter. Rakt tvärtom skildrar hon både platser och människor – män, kvinnor och barn – med den distanserade respekt som platsen och tiden kräver.

Ett av bokens bästa reportage – vågar jag säga viktigaste? – är besöket i Beslan. Mötena med framför allt kvinnorna där, är som upprivna sår. Vem minns Beslan i dag? Skolan där man skulle börja en ny termin när tjetjenska terrorister angrep och tog en mass-gisslan av skolbarn med vuxna anhöriga, föräldrar och andra.

Mina egna minnen av Beslan förstärks av att jag med min hustru just den dagen tog en promenad i hemstadens centrum där vi stötte på min son Mikael och hans gäst på café. Gästen var Iosif Trer från Tjuvasien. När jag berättade hur många som dödats av den ryska, militärt utförda beskjutningen mot skolan (dittills) blev han mycket chockad och upprörd. Jag delade de känslorna och hade ännu en gång ställts inför ett makabert drama, ytterst både skapat och regisserat av Putin och hans mäktiga maffia.

Beslan är en av många ryska orter som för alltid finns inskriven i en mörk krönika om ett imperium som ansträngt sig till det yttersta för att förstöra, döda och terrorisera, både inom sitt eget territorium och utanför. 

Finns det då kärlek att upptäcka i allt detta mörker? Ja, Jelena Kostiutjenko är en människa som känner doften av det goda och det kärleksfulla. I de mest avskyvärda miljöer och situationer finner hon det. Många av dem rörde mig till tårar.

Jag kan därför bara instämma i Svetlana Aleksijevitjs ord, när hon säger: ”Vill du veta varifrån Putin kommer? Vad det ryska folket är i dag? Och varför? Läs den här boken.” Vill man förstå sin plågade samtid en smula bättre ska man läsa Mitt älskade land, skriven av en analysens och journalistikens virtuos; Jelena Kostiutjenko.