Midsommarafton i krigstid

Foto: Astrid Nydahl

Det pratades mycket om det den 6 juni, vår nationaldag. Det pratades om att svensken struntar i den dagen. Det pratades om att orsaken var en och enkel att förstå. Midsommarafton är i själva verket den svenska nationaldagen. Det är den historiskt förankrade folkliga fest då man gärna firar på svenskast vis av alla. Finns det fog att säga detta? Ja, det gör det.

"Midsommar betyder egentligen bara ’mitt i sommaren’, och ordet fanns redan i fornsvenskan (miþsumar). Mer exakt står dock midsommar för tiden när solen står som högst på himlen, sommarsolståndet. Det inträffar vanligen 22 juni. Midsommar kan också användas lite vidare om perioden kring sommarsolståndet. Men framför allt betecknar midsommar förstås den helg som infaller vid sommarsolståndet, midsommarhelgen och dess inledande höjdpunkt midsommarafton."

Så skriver Institutet för språk och fornminnen, det så kallade Språkrådet. Ja, så långt är vi ju med. Men kopplingen till den folkliga känslan och förankringen i att det också är nationaldag? I DN skrev Ingrid Hedström rätt så fint om detta:

" Så vad är det som mer än något annat förenar oss som bor i Sverige – om inte det flyktiga ruset av lycka när den långa mörka vintern äntligen är slut och dagarna blir längre? Liksom vemodet inför tanken att allt snart är slut, det vemod som får oss att när försommaren står som fagrast dystert säga ”Men snart vänder det”.

Redan 1641 skrev Lars Wivallius sin ”Klagovisa över denna torra och kalla vår”: ”Ja, ljuvliga sol, du fattig mans vän, som ditt sken ingen vill spara, lys uppå vårt bo med sommar igen, låt köld och torka bortfara! Nu längta, nu trängta kvinnor och män att gå i solskenet klara.” Det är ord vi kan känna igen oss i nästan fyra sekel senare, när vi för länge sedan glömt alla de svenska fältslag som vanns och förlorades under 1600-talet. Och det är därför vi borde fira nationaldag (givetvis med en extra ledig dag) i midsommarhelgen."

Men mer exakt? Finns det så att säga ett vetenskapligt belagt skäl, eller ska vi nöja oss med att förankra det i känslan?

"Sett till svenskarnas engagemang är midsommar helt klart vår nationaldag. Nationaldagen blir ingen folkfest på befallning."

 

Så uttalade sig etnologen Jonas Frykman. Och det är ju ännu ett känsloargument, nog så riktigt. Den som gör en nätsökning finner snart att detta är vad som finns i argumentationsväg. De flesta träffar handlar om institutioners och butikers öppettider på nationaldagen respektive i midsommarhelgen. Och det är just detta jag finner särskilt intressant, det som sägs vara känsla är i själva verket en identitet.

Den sedvänja som förankrats folkligt, just för att den vuxit från generation till generation och därför kan sägas utgöra ett folkligt kännetecken är mer etablerad än en "folkfest på befallning" för att låna Frykmans ord. Här i huset tar vi oss gärna till havet 6 juni och ser när de vackra svenska flaggorna vajar i vinden. Men det är på midsommarafton vi samlas för att fira enligt traditionen. Och i den ingår förstås också maten och dryckerna.

Foto: Astrid Nydahl

Flaggbilden tog Astrid just på nationaldagen på Landöns spets, allra längst ut där vi blickade ut mot Skånes enda skärgård och njöt av privilegiet att som fria människor få lov att sitta just där. Det arvet ska vi vara väldigt rädda om. Det finns krafter som helst av allt skulle se att det vore förbjudet, eller som vår förrförra statsminister sa, "inte okej" och "inte önskvärt" (det infantila språkbruket är numera också elitens, vilket gör den ännu mer föraktlig). Att försvara detta öppna och demokratiska levnadssätt ser jag som en människas främsta plikt. Det gör man i sättet man lever. Därför dansar jag gärna runt majstången på dagen och äter sillen på eftermiddagen i normala fall och därtill tar den självklart immiga till. Omöjligt i år. Putins fascism och Ukrainas lidande är skälet.