 |
Skånskast av alla var han, Peps Persson. När han gick bort i juni 2021 förlorade musiklivet en profil vars like ingen annanstans i landet stod att finna.
I mitt unga liv fanns han först med den musikaliska utflykten till det svarta blueslandskapet. The Week Peps came to Chicago var en dubbel-LP där han spelade tillsammans med Sunnyland Slim, Louis Meyers och en rad andra svarta bluesmusiker. Året var 1972, och redan tre år tidigare kom Sweet Mary Jane. 1974 valde han att släppa engelskan för sin egen skånska dialekt, lika sångbar och självklar när Peps Blodsband utkom. Med legendariska sånger som Falsk matematik och Himlen gråter fick här blues-musiken sin definitiva plats i skånsk kultur.
Det skulle bli en hel svit skivor i samma anda, som Hög standard (med Styr den opp efter Bob Marleys original och Den grundlurade generationen) och Droppen urholkar stenen (med Peps egna två Babylon och Identitet) och då han fallit pladask för reggae-musiken kom det också att sätta djupa spår i både inspelningar och konserter. Med legendariska jazztrummisen Bosse Skoglunds fantastiska exekverande av reggae-rytmen var saken klar. Peps förenade det skånska med det jamaicanska och in i klassikerland förde han Oh boy (sådan allsång var precis vad som efterfrågades), Snackelåt, Hyreskasern och Rotrock.
Allt detta och oerhört mycket mer därtill finner vi i Göran Holmqvists kärleksfullt utförda storverk om Peps liv och gärning. Han har grävt sig ända ner i hans barn- och ungdomsår och hela det inledande kapitlet är en makalös berättelse om Down Beat Crowd, på plats med Peps i Skräddarehuset i Hässleholms hembygspark 2019. De ännu levande från bandet tar och ger bland minnena. Också förläggaren Rikard Arvidsson från Bokpro är med, liksom gamla fan-klubbens president Eva Martelius. En ren och oförfalskad glädje är det att ta del av deras samtal med minnen, anekdoter och en närvaro också i nuet.
Författaren har samlat material med nästan pedantisk noggrannhet. Inte nog med det, han kan ju också denna skånska musikhistoria utan och innan. Därför blir också alla sidoberättelserna så intressanta. Peps verkade inte i ett kulturellt tomrum. Runt honom fanns alla de andra, soloartister såväl som band. Några av dem känner vi bättre till än andra, sådana som Mikael Wiehe, Ronny Åström, Wilmer X, Ronny Carlsson med flera.
Vill man bekanta sig med Peps Perssons liv och gärning är boken en självklarhet. Jag läser, förundras och minns, med stor tacksamhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar