I min hemstad blev en knarkförsäljare skjuten till döds i går kväll - och annat aktuellt

Bosarpsjön i söndags. Foto: Astrid Nydahl

 

"Everything goes and nothing matters" Philip Roth i Paris Review 1984.

Philip Roth försökte förstå hur man som författare alls skulle kunna skriva något meningsfullt i en nation som det samtida USA. Man skulle med The New York Review of Books kunna instämma i påståendet att hans yttrande idag "lyser i neon", och att det sannerligen inte gör det bara i hans hemland.

Är inte de europeiska tillstånden (de är flera) att beteckna just som "everything goes and nothing matters". Vi har ett EU som nattmanglar om flyktingpolitik utan att kläcka en enda ny eller konstruktiv tanke, men av Ukrainakriget också tvingats till beslut som är angelägna, kollektiva. Hur länge håller det? I olika europeiska kretsar talar man redan om att nationer och folk "tröttnat på Ukraina". Hur är det ens möjligt. Och Angela Merkel skapar rubriker helt i onödan. Hon är kanske den som stod Putin allra närmast i Europa och borde skämmas istället för att yrvaket konstatera att han vill förstöra Europa.

Vi har en svensk politikerklass som sitter som gisslan i en avhoppad kommunists knä. Hon är välsignad av en socialdemokratisk statsminister. Vår egen svenska situation är alltid underskattad som ämne. Den talar vi allt för lite om. 

I min hemstad blev en knarkförsäljare skjuten till döds i går kväll. Gärningsmannen är gripen, 16 år ung!

 

De ukrainska flyktingarna lever på 61 kronor om dagen. Ett ovisst antal luras in i sexbranschen. Vår ”solidaritet” med det av Putinfascismen våldtagna Ukraina tycks endast vara militär. Hur många ukrainska kvinnor och barn lider av en påtvingad flykt?

"Viljan att betala för andra människors service och bidrag vilar på förståelsen att de i sin tur kommer att göra detsamma för dig och dina barn: eftersom de är som du och ser på världen på samma sätt som du", skrev Tony Judt 2009. 

Vad är det han säger egentligen, och på vilket sätt är det relevant här och nu? Det är enkelt uttryck så att vi inte kan fortsätta dela ut bostadsrätter till hitkomna när landets egen befolkning står i kö sedan födseln för att på sin höjd erbjudas en svindyr insatslägenhet i en perifer förort. 

Vi kan inte heller fortsätta dela ut 50-kronors tandvård till människor som inte ens kommer att få stanna i landet, av den anledningen att de saknar flyktingskäl, när ett helt befolkningssegment av fattigpensionärer aldrig ens skulle komma på tanken att beställa tid för en tandbehandling. 

Det är i den matematiken vi inser att ingen gör detsamma för dig som du med dina inbetalningar. Anything goes? Inte i längden. Och ändå är det så att det mest tycks gå. Också vuxna män och kvinnor som på badplatser och caféer klär sig som om de vore på väg till nakenbadet och därtill tatuerat sig så att deras hud mer ser ut som en graffitisprayad vägg än en mänsklig kropp. I förbutiken till en större livsmedelshall satt två män i femtioårsåldern iklädda endast skinnvästar på överkropparna; deras bukfett hängde naket ner över byxorna och helt ogenerat doftade de av svett och brist på vett.

Kan vi leva i tvärdraget av dumhet, obildning och flockbeteenden, utan att det gör oss riktigt illa? Jag tror inte det, jag vägrar tro det.

Moral handlar inte bara om det som kan beskrivas på papper. Moral handlar också om uppförande, ansvar eller brist på ansvar, lättsinne eller allvar. Till allt detta får vi lägga dagens terror i Berlin:

Skärmdump