Charles King: Den övre luftens gudar. Hur en grupp nytänkande antropologer förändrade vår syn på ras och kön (Daidalos, övers. av Henrik Gundenäs)

Franz Boas 1858 - 1942

 

Jag vill inleda min recension av Charles Kings bok med två citat om kulturrelativismen. I citatet från Wikipedia nämns rentav bokens huvudperson, antropologen Franz Boas. Här alltså citaten:

 

”Kulturrelativism är en moralisk attityd och ett forskningsmetodologiskt förhållningssätt som innebär att man utgår ifrån uppfattningen att ingen kultur är viktigare eller mer utvecklad än någon annan. Detta innebär att kulturer och kulturella fenomen bör förstås och bedömas utgående från sina standarder, värden, villkor och sammanhang. 

Inom antropologin populariserades kulturrelativismen framförallt av den tysk-amerikanske forskaren Franz Boas som en reaktion på den socialdarwinism som ofta av hans samtid användes för att rättfärdiga kolonialismen.” Wikipedia

 

”Välmenta kulturrelativister romantiserar ofta främmande kulturer så mycket att de förnekar fakta.” Birgitta Forsman i Forskning och framsteg 30/6-2014)

 

*

 

Jag har läst denna bok med stigande fascination. Den är inte bara en välskriven fackbok om ett stycke antropologi kring förra sekelskiftet, utan också en kollektiv biografi över Franz Boas och fyra av hans elever, nämligen Margaret Mead, Ruth Benedict, Ella Cara Deloria och Zora Neale Hustron. Deras bestående insats är etablerandet av en antropologi som inte låter sig inordnas under ras- eller könsteorier av något förtryckande slag. Så ansåg till exempel Boas tidigt att påståenden om olika mänskliga raser var fördärvliga. Det fanns då, liksom nu, en enda mänsklig ras, som inom sig uppvisar en rad olika variationer beroende på klimat, kultur och plats på jorden. En rödhårig nordbo är alltså inte en annan ras än den mörkhårige och mörkhyade indiern, för att bara använda ett banalt exempel.

Författaren kallar inledningsvis gruppen för ”globalister i en tid präglad av nationalism…” och han är noga med att avvisa tanken att hans bok skulle vara ”en bok om politik, etik eller teologi” eller ens något ”traktat om tolerans”. Nej, den är en bok om vetenskap, om vetenskapsmän och vetenskapskvinnor”.

 

Med en sådan utgångspunkt tog jag mig an läsningen, som pågick i flera veckor. Inte för att boken är tung eller svårläst, utan mest för att den kräver eftertanke och därmed många avbrott. Understrykningarna blev fler än de brukar bli! Så är det när en bok öppnar nya dörrar för läsaren.

 

Termen kulturantropologer hade de själva myntat. De älskade utmaningen att sätta sig in i andra människors tillvaro.

 

King skriver: 

 

”För hundra år sedan, i djungler och på isflak, i byar och på gårdar, började den här outsidergruppen frilägga en omtumlande sanning som än i dag formar vårt offentliga och privata liv. De fann att sederna inte gör mannen. Det är precis tvärtom.”

 

Det var i en assimilerad, judisk familj i Westfalen som Franz Boas föddes 1858, och han hade i unga år drömmar om äventyrsliv. Antisemitismen var där vardagsmat, liksom på många andra håll i Europa. 1877 skrevs han in vid universitetet i Heidelberg. Han befann sig där, bokstavligt talat, i de vindar som fördes vidare från Kant, Herder – vars samlade skrifter han skaffade – och Alexander von Humboldt. 

 

Han hade vuxit upp med berättelser om arktiska äventyr och det var ingen tillfällighet att han 1883 tog sig till Hamburg för vidare färd till Baffinön för en årslång vistelse. Där lade han sig till med frasen ”mina eskimåer”. Inuitsamhällena hade redan en väletablerad kontakt med europeiska och nordamerikanska valfångare.

 

Efter denna lärorika vistelse med nedtecknade inuitiska berättelser anlände Boas till New York; ”hans yrkesliv var ännu bara en råskiss” skriver King.

 

Individ för individ, stad för stad och vetenskapskvinna för vetenskapskvinna fortsätter denna amerikanska berättelse fram genom tiden. Vi får lära känna kontroverser och viktiga steg fram mot en ny antropologisk syn, där de respektive folkens kultur och traditioner beskrivs och dokumenteras. 

”Den som kallade sig antropolog ansåg sig stå i frontlinjen och spana ut över outforskade fält,” skriver King och understryker att den väg som Boas slog in på ”förde honom på kollisionskurs med adoptivlandets hävdvunna självförståelse och den kulturella fixeringen vid något som européerna och amerikanarna lärt sig att kalla ras.”

 

*

 

”Alla mina bästa studenter är kvinnor” skrev Franz Boas.

 

Fyra kvinnor var således hans elever, nämligen Margaret Mead, Ruth Benedict, Ella Cara Deloria och Zora Neale Hustron. 

 

Märkvärdiga kvinnor alla fyra. 

Mead gör fältstudier

Margaret Mead föddes 1901. Hennes föräldrar hade rötter i kväkarrörelsen, men själv blev hon anglikan för hela livet. 1925 började hon arbeta för  Bernice Pauahi Museum på Hawai.

 

Hennes böcker Coming of age in Samoa (1928) och Growing up in New Guinea (1930), gjorde henne känd för den amerikanska allmänheten som en framstående auktoritet inom ämnet kulturantropologi. 

 

Ruth Benedict föddes 1887. Hon var president i American Anthropological Association och var också hedersmedlem i American Folklore Society, den viktiga organisation som sedan 1888 samlat och katalogiserat folklore, ”vårt kulturella DNA” som de själv uttrycker det.

Ella Cara Deloria var Sioux-indian, född 1889. Hon arbetade främst med de infödda amerikanernas lingvistik, och blev en framstående kännare av olika indian-folks språkliga och kulturella traditioner. Hon publicerade både skönlitterära böcker och fackböcker i ämnet, till exempel Speaking of Indians som kom 1944.

 

Zora Neale Hustron slutligen. Hon föddes 1891 i Alabama, där flera av hennes förfäder varit slavar. 1925 skrevs hon in vid Barnard College of Columbia University där hon blev den enda svarta kvinnan. Hon kom där att genomföra studier tillsammans med Franz Boas, och färdig antropolog blev hon 1928, vid 37 års ålder.

Vid ett tillfälle uttalade hon: ”Negrer förväntades skriva om rasfrågan. Jag var och är utled på det ämnet.” King påpekar att hon fann sig väl till rätta bland författare, förläggare och förmögna vita filantroper. Hennes namn är intimt förknippat med Harlemrenässansen.

 

*

 

Vill man bekanta sig med en spännande krets antropologer, vars verksamhet berör viktiga ämnen under 1900-talets första halva, kan jag inte tänka mig en bättre bok än denna. King skriver medryckande, han är djupt förtrogen med sitt ämne och lyckas förmedla väsentlig kunskap till läsaren.