torsdag 2 juni 2022

Agneta Klingspor är död. Min intervju med henne för långläsning

Skärmdump DN
 

Agneta Klingspor är död. Hon blev 76 år gammal.

Jag publicerar därför i dag den omfattande intervju jag gjorde med henne för boken Skrivandets portar.




I Agneta Klingspors roman Köttryckningar (1990) säger berätterskan i titelnovellen:

 

Att vara besatt av manskönet innebär ensamhet och lögn. Jag upptäckte att enda sättet att komma nära mannen var genom könet. I deras kön låg deras sårbarhet. Ta mig på kuken så blir jag lugn. Få kunde svara på något annat än genom köttet. Tala kunde de, diskutera kunde de, vara duktiga, men de visste mycket lite om hudens ande, kunde inte tala utan ord. De flesta var orörliga men började leva genom köttet. Då bestämde jag mig för köttet. Sexualiteten blev satt i stället för bön.

Jag sluter hellre ögonen, min insikt för jag bort med en enkel handgest runt hans kön och när ollonet snuddar vid könshåret dör min längtan. Jag vet vad som väntar mig. Jag kan också älska köttet.

 

Agneta Klingspor säger att hon bestämmer sig för köttet, att ”sexualiteten blev satt i stället för bön” och att hon genom sin berättare kan ”älska köttet”?

Liv är liv och litteratur är litteratur. Men hos en författare som Agneta Klingspor, kan man i lika hög grad som hos Anne-Marie Berglund eller Suzanne Brøgger tala om att skriva fram sitt liv, att i litteraturen gestalta och tydliggöra den jakt och strävan det egna livet formats kring. När sexualiteten byter plats med bönen, när köttet blir en starkare faktor än anden, har man transformerat in en död tradition i sin egen samtid, tagit vara på en del av dess starka symbolspråk, och med det rent köttsliga som metod och mål lyckats ta sig fram till den motivbild man vill måla. Agneta Klingspor gör det sällsynt övertygande. Det är också mycket typiskt att hennes debutbok hette Inte skära, bara rispa(1977), att en uppföljare bär titeln Köttryckningar, att boken om modern är en diktsvit med en romantisk titel, Lavendelvisa (1985) som döljer ett mycket dramatiskt och just köttsligt skeende, den om fadern heter Framkallning (1999) och talar redan på första sidan om ”knäppta händer i kistan” och ”ett obduktionsminne” och att den självbiografiska uppföljaren till debutboken heterNyckelroman (1994) och borrar sig ännu djupare ner i den problematik som har att göra med sexuali­teten och köttet, och där huvudpersonen utbrister: ”Huvudpersonen heter jag. Jag vill att ni äter mig!” 

 

Varje författarskap föds ur den skrivandes egen sociala och kulturella bakgrund. Tidigt i barndomen grundlagda problemkomplex förlöses eller belyses under ett helt långt författarskap. Litteraturens många barndomsskildringar är bara ett exempel på att det förhåller sig så. Litteraturens många faders- och modersporträtt ett annat. Agneta Klingspor föder sig själv i sina böcker. Hon gör upp med barndomen, hon för en både förstående och aggressiv dialog med sina föräldrar, och visar naket och brutalt hur svårt det är att skapa sig ett konstnärsliv, när föräldragenerationen gör anspråk på att få korrigera eller hejda det. Man skulle kunna säga att hela Klingspors författarskap handlar om hur den lilla flickan växer och går igenom tonårstillvaron fram till ett liv som vuxen, och hur hon under denna utveckling alltmer övertygas om att köttets, sexualitetens och den fysiska bönen är ett liv lika värdigt som något annat, och att hon med sina böcker bokstavligt talat förvandlar ordet till kött. 

 

Lavendelvisa heter det: 

 

Sen dör mor

Jag äter av hennes kropp

enligt sed

/.../ 

Jag smakar det

som fanns före mig

/.../

på den yttersta randen av allt

äter jag

föder jag min moders kropp.

 

Agneta Klingspor har markerat ett fundament för resten av sitt liv: modern är för alltid fysiskt sett död, men genom att inlemma henne i sig själv har diktaren givit henne, om inte evigt, så i alla fall ett nytt liv. Denna kvinnans och föderskans lovsång markerar ett slags inledning också för mig i läsningen av hennes författarskap. Ty det är denna process – där ord blir kött – hon skriver och beskriver. När fadern dör får hon läsa hans kommentarer skrivna i marginalen i en av hennes egna böcker: ”Sant. Falskt. Rätt. Fel. Ej hänt. Kan vara sant. Det var mamma, fråga henne.”. På sista sidan har han skrivit: ”Min dotter revoltören, amazonen som härskar och söndrar.” Hon får försvara sig inför brodern, som menar att hon inte kunnat hålla isär fakta och fiktionen. Han menar att hon skadat fadern. Men allt är för sent. Inga fler ord kan ställa någonting till rätta: ”Gråten överfaller mig bakifrån, knäcker överkroppen mot bordet, breven prasslar och jämrar sig under brösten. Särskilt där hjärtat ligger” (ur Framkallning, 1999).

I dessa två böcker är föräldrarna lämnade åt sin död, men väcks till liv igen i berättelserna. Inte minst i Nyckelroman uppträder de hela tiden, eftersom denna bok skildrar år då de fortfarande levde och kommenterade Klingspors författarskap. Fadern ringer och ber henne skicka boken Fast land (som kom 1983). 

 

Efter hans beskyllningar att mina böcker gör mamma senil, gör mig arvlös (ha, han har inga pengar), att jag är olitterära osv, begär han nu min bok. Damernas Värld brukar ju skriva om sånt skit säger han och hejdar sig mitt i skit.

 

Hon tvekar, ska hon skicka boken eller ej? När fadern ringer igen efter några dagar har hon fattat sitt beslut: ”Jag kan inte skicka boken, som är mina tankar, en del av mig, mina känslor, transformerade men ändå jag, står inte ut med att fläka ut mig för dig. Det vill jag inte ge dig, tänker jag tyst och tanken gör mig fysiskt illamående, kväljningarna far upp och ner i strupen”. Efter detta avsnitt frågar hon: ”Hur smakar döden? Är den vila?”

Faderns önskemål, att få hennes bok, tvingar henne ända in i det slags förnekelse, som gör henne föräldralös. Hon konstaterar torrt att det är just det hon är, hon ”har gett upp” och den logiska frågan handlar då om dödens smak. Varje människa hon står inför är kött. Hennes smak, hennes tillstånd. Modern och fadern finns som ett fysiskt illamående hos henne, just för att anklagelserna fått denna bitterhet att bygga bo i henne. Hon kan inte förmå sig till en fysisk handling som går emot denna instinkt. Hennes fysiska känsla inför en konflikt styr sedan också hennes handlingar. Och på något annat sätt kan det inte vara.

I följande samtal med Klingspor utgår jag huvudsakligen ifrån Nyckelroman och Lavendelvisa.

 

 

*

 

 

Thomas Nydahl: Jag vill börja med det självbiografiska, rätten att ljuga sig till en sanning. Piraten har sagt någonting i stil med ”Skriver man om en stoppnål är det alltid någon enögd jävel som känner igen sig.” Du säger att ”skrivandet gör mig till en fiktion...” och att ”när jag fullständigt struntar i sanningen, närmar jag mig den”. Denna dagbok pendlar mellan anteckningar om tillståndet i världen, och jagets erotiska och existentiella sökande efter en rot, en tillhörighet. 

Var finns jaget förankrat när hon ger sig ut i detta rastlösa sökande? Är det i själva verket rotlösheten, känslan av att segla runt i ett tomrum, som får henne att söka. Är det sig själv hon söker i männen, i de främmande städerna, i resorna?

 

Agneta Klingspor: Sökande? Jag skulle vilja säga utforskande, även om ordet är lite slitet. (Jag kommer i vårt samtal att växla mellan ”hon” och ”jag”). Jag tror heller inte att hon sökte sig själv i männen, sig själv levde hon ju med och männen var den andra ön som hon simmade till, i mötet förstod hon att det var en främmande ö som både attraherade och stötte bort. Hon fann också beröringspunkter, men det var inte sig själv hon var intresserad av utan det mellan man och kvinna. 

Att ljuga i skrift, fiktionalisera sig själv, det är att upphäva kontrollen över sig själv, gå vid sidan av sig själv. Hitta på sig själv! Kanske man kan få syn på något.

Var hon rotlös? Ja, i den meningen att hon inte uppfyllt samhällsnormen i form av familjebildning, fast arbete, månadslön, arbetsplats. Detta leder till utsatthet, den enda tryggheten låg i henne själv. Men hon ”hade” alltid sig själv. Detta ”hade” skapade, levde, förband sig med vänner.

En del konstnärer rotar i containrar och uppsöker gamla byggen för att hämta material. Jaget i Nyckelroman gjorde likadant, fast i resor, möten. Jag såg jaget som en kompost, in med alltihop, rör om och se vilken näring det blir. 

Jag har alltid känt mitt jag nästan som en plats jag kan röra vid. Därför kan jag också överge den.

 

TN: I det politiskt korrekta Europa av idag förutsätter man att varje prostituerad kvinna är en slav såld från Moldavien eller Rumänien, och ägd av rysk eller annan maffia. Slavhandeln är ett faktum. Den är en del av detta nya Europa där centralmakter krossats och starka internationella maffiaorganisationer tagit över handeln med vapen, narkotika och sex. Men sexlusten som byteshandeln – penning mot sexuell handling – har så länge människan själv funnits varit en del av hennes längtan och hennes kravlösa uppfyllande. När du stiger in i Red Light District upphäver du rollen som betraktare; genom att skriva ”De tittar tillbaka på mig. Då tar jag steget över. Jag går in” har du sagt till läsaren att du är en del av denna miljö, du har varken skäl eller lust att moralisera över den, utan belyser din egen belägenhet genom att stå mitt uppe i den. Du skriver: ”Jag börjar tala om mig själv, vad kommer jag inte ihåg. De lyssnar, vi rivs med och talar i munnen på varandra”. Du talar alltså varken till eller ner, du talar med dessa kvinnor. Du finns i deras rosa parfymdoftande rum, du byter kanske en tanke eller en erfarenhet med dem. Är det i ditt uppgående i miljön möjligt att säga, att du därmed markerar din kvinnliga identitet också som könsvarelse, på lika villkor med henne som tar betalt för akten? Du har redan på sidan innan berättat hur din upptäckt av könet kom genom en litterär erfarenhet, i en bok av Maria Wine. Är denna upptäckt alltid ett resultat av en erfarenhet från bokens och verklighetens värld, är alltså könet i lika hög grad ett jag och en social varelse som ”hjärnan”, som ”intellektet”.

 

AK: Du säger att ”– penning mot sexuell handling – har så länge människan själv funnits varit en del av hennes längtan och hennes kravlösa uppfyllande.” Jag vill säga mannen här. Inte det könsneutrala ”människan”. Det låter så romantiskt med längtan, jag ser inget romantiskt med att köpa en kvinna och tar man del av manliga köpares berättelser, handlar det mycket om makt, men det är möjligt att det kan tolkas som perverterad längtan.

I Amsterdam var det så tydligt. Hon där, jag här. Skyltfönsterglaset emellan. Och eftersom jag inte fann mig uppdelningen,handlade jag efter det och gick in, jag var också nyfiken på om de skulle kasta ut mig och upprätthålla delningen.

Jag delade inte horans villkor, jag accepterar inte prostitution, men kvinnan bortom horan är också jag, bortom de materiella villkoren. Skiljelinjen är pengarna. Vad jag markerade när jag bokstavligen gick över gränsen, var att denna uppdelning finner jag mig inte i, inte heller i att människan är en vara, om jag gick och glodde på dem i skyltfönstret, så var jag delaktig i föraktet, jag blev människa när jag klev över, liksom de blev. Och de förstod genast. Splittringen mellan honkönen upphävdes några minuter, när en kund närmade sig skyltfönstret, var jag tvungen att gå. Vi hade haft vår paus.

Jag har haft en del kontakt med speciellt en hora i Sverige. I Arbetaren skrev vi på 70-talet var sin recension av samma bok Isabels ateljé, godmiddag,författad av en hora. Senare på 90-talet försökte vi samma sak om en annan bok, men fick inget gehör i på kultursidorna. Jag har läst massor i ämnet. Horans situation och ”val” är en brännpunkt för ett helt samhällssystem och är så tragisk att man vill riva loss sig själv från planeten.

Maria Wines text fungerade som en bekräftelse på mitt ”gryende” kön, en acceptans. Som kvinna är man konstigt ensam om sitt kön, det är osynligt, trots att det exponeras i porren. Som en biff. 

Hjärnan, intellektet, könet har starka trådar mellan sig. Hjärnan är också en kropp. Skillnaden är att jag inte kan ta på hjärnan inne i huvudet, men jag kan ta på könet.

 

TN: Ensamheten, individualismen verkar vara den viktigaste aspekten av ditt liv. Du talar om att det aldrig var ”människor som helade mig utan ensamheten” Du säger att den ”har befruktat mig, besjälat mig, läkt såren. Så ensam med orden är jag hemma trygg”. Är ensamheten all litteraturs förutsättning, eller ska vi inte dra andra än personliga slutsatser av det du skriver? ”Kan inte skriva, om inte ifred. I den fred frid som infinner sig i ensamhet och tystnad.”

 

AK: En gång hyrde jag ett rum på ett nedgånget hotelltak på La Gomera. Där satt jag. När jag som mest var inne i groendet, tålde jag inte ens en spottloska på dasset, för det påminde mig om människor. Men jag hade gärna långa konversationer med en get eller höna, jag blev så bra på att härma hönor att tuppen blev alldeles till sig. Och av den filosofiska grisen i byn intill lärde jag en hel del.

Hon i Nyckelroman, under den tid hennes liv utspelas, var ganska extrem med sin ensamhet. Själva skrivandet är också att hårddra, jag gjorde det mer extremt än vad det var. Ljuger jag nu? Kanske. Jag känner till författare som är som kontorister och ser det som ett hantverk vilket som helst och har alla kapitel klart för sig. Kan lätt som en plätt gå från ensam­heten i skrivandet till att vara social. Då blir jag nervös och känner att jag är nog ingen riktigt författare. Jag kan liksom inte ”producera”.

Varje gång jag tar ett lärarvikariat för invandrare, slutar jag skriva. Dagarna är fyllda med människor från hela världen, jag känner mening och betydelse och så hem till skrivandet. Va fan? Vad är det? Vad är det för småttigt tjafs mot hela världen och lära ut sitt språk! Då känns ensamheten som ett kloster, en bunker. Den är inte alls så tjusigt helande som då på Nyckelromanens tid. Mening med andra människor är större.

 

TN: Du talar om andra kvinnliga författare i denna bok. Två av dem ser jag tydligt: Suzanne Brøgger och Anne-Marie Berglund. För mig är det så uppenbart varför de kommer in i din berättelse. Jag ser i din bok ett släktskap med deras böcker; det är den starka kvinnan som bestämt sig för att aldrig leva i en offerroll, en kvinna som tar för sig av livet och skriver detta liv. Jag har flera gånger tänkt på dig som en Anne-Marie Berglunds syster. Ni berättar båda om ett helt annat slags kvinnoliv, än det vi möter i reklamens, veckopressens och de sociala kravens bild av skönhet, kvinnlighet, sexualitet och människoblivande. Vilka är de kvinnliga konstnärer som betytt mest för dig, som förebilder, som modeller eller inspirationskällor?

 

AK: Förebilder? Modeller? Nej. Inspirationskällor? Nja. Skulle nog hellre kalla det för knuffar, stötar.

Suzanne Brøgger naturligtvis, hennes tidiga teoretiska böcker. Hennes essäsamlingar. I senare böcker känner jag mig mer och mer främmande för hennes språk. Författarvänner har betytt en del, bara att de finns, att de vet vad skapandet handlar om, som poeten Siv Arb, hon var den första författare jag lärde känna närmre, sen kom Anne-Marie Berglund och Rut ­Hillarp förstås. Ruts böcker kom jag tidigt i kontakt med, tyckte om hennes prosa, få personerna, inget långtråkigt kringsnack eller miljöbeskrivning, äntligen en författare som inte var socialrealist som de andra svenskarna. Det betydde nog en del att både Berglund och Hillarp inte levde familjeliv. Inte heller Siv på den tiden.

Enstaka igångsättare var butodanserskan Charlotte Ikeda, Wuppertal­tanzteater med koreografen Pina Bausch, Greta Lindholms skakdans, allt på 80–90-talet. Birgitta Trotzig läste jag allt av. Händerna darrade när jag slog upp den första sidan. På senare år stötte den iranska konstnären Shirin Neshat omkull mig med sin filmkonst. Och Pia Tafdrups poetik i boken Över vattnet går jag.

Du ville veta kvinnliga förebilder, inspirationskällor? Varför det? För att jag är kvinna? Frågar du män om samma sak? Manliga förebilder? För jag har inte tänkt vilket kön konstnären har i det ögonblicket jag blivit gripen. Det finns massor av filmer, böcker gjorde av män, som betytt något just i den tiden när jag som mest behövde dem. Som mat, näring. Exempelvis J.M.Clezios Jordisk extas,en slags prosa-etik, liksom Fragment av en dagbok från 50-talet av Paul la Cour, som för övrigt påverkat Pia Tafdrup i Över vattnet går jag.

I slutet av 80-talet gjorde jag nåt som jag aldrig gjort förut. Jag ansattes av boken Kassandra och vargen av den grekiska författaren Margarita Karapanou, för det vilda språket och vansinnet i den. Jag for till Hydra, där jag visste att hon bodde, inväntade hennes ankomst. Brevet jag skickat hade inte fått nåt svar, men jag for i alla fall. Där väntade jag i 10 dagar. Hon dök aldrig upp. Och det var naturligtvis inte meningen heller, jag skulle gå omkring och få egendomliga tankar, följa efter en ugglas hoande genom hela byn, se märkliga figurer på sovrummets gröna buckliga väggar och bli förföljd av en liten hund som la huvudet i mitt knä och suckade.

 

TN: Det är också i ett kort avsnitt om Brøgger som du kommer in på den svenska feministiska rörelsen, som du tycks ha haft ett slags hatkärleksförhållande till, ett förhållande som allt tydligare visar hur omöjlig din kärlek till denna rörelse blir. Du skriver att din ”moraliska puritanism” slår över och att du ger uttryck för ett slags feministisk ”näbbstövlaretik”. En man hade tystats som chauvinist om han skrivit något sådant. Du tycks drabbas lika hårt. Kvinnorörelsen vill inte ha dina berättelser, de uppfyller varken deras krav eller förväntningar. Du söker hellre det ”strukturlösa” bort från alla dem som vill tvinga dig in i ”bör och måsten”. Du söker dig mot en öppnare kultur, en där sökandet tycks viktigare än de trosvissa svaren, du finner större tillhörighet i det som Henry Miller och Anaïs Nin skrivit, än i Rörelsen, Organisationen. 

 

AK: Jag älskar trosvissa svar! Jag har en djup dragning dit, som jag bekämpar, min nyttighetslusta är också stor, samtidigt måste jag sparka undan detta , när jag skriver. Då kände jag mig nära Anaïs Nin, men inte idag. Jag känner mig inte på samma sätt kluven mellan det inre och det yttre, mellan skapandet och min lust att engagera mig i världen, den schizofrenin lever jag med på ett mer avspänt sätt. 

Men då. Enligt kvinnorörelsen på 70-talet var min debutbok Inte skära bara rispa alldeles för individualistisk och fylld med män. Det gick så långt på den tiden att en liten skrift, Rödhättan, skrev apropå debutboken, att själen var ett borgerligt påfund. 

Det fanns alltså två spår hela tiden, som du säger hatkärleksförhållande, men inte lika starkt som hatkärlek, mer: hon var med dem, men hon måste också hålla dem på avstånd. Hon sökte det strukturlösa för att bekämpa det trosvissa i sig. Hon ville hitta ett språk för det som hände inuti, mellan människor och i världen, men först måste hon avskilja sig från all form av organisationspolitik, så hon gjorde slut med allt! 

 

TN: Bemötandet i offentligheten upptar dig. Du citerar oförstående och elaka kritiker. ”Jag kräks när jag läser Agneta Klingspor” citerar du en GP-kritiker och på andra ställen anför du liknande omdömen. Har kritiken varit svår att leva med, eller har du kunnat se förbi den och trots den känt att författarskapet varit viktigare än denna brist på mottagande? När din pappa ringer och anklagar dig för att vara skuld till din mammas senilitet känner jag att den anklagelsen är mycket svårare att bära för dig. Är det en riktig iakttagelse? Jag har ibland undrat över om inte den sortens rationaliseringar av livets skuggsidor är en överlevnadsstrategi från den drabbade. Kan det inte rentav bli lättare att leva med en svårt sjuk hustru om man kan skylla hennes sjukdom på sonens eller dotterns författarskap? Är det inte just i skriftkulturen så att boken, berättelsen, fått klä skott för mycket också utanför en snäv familjekrets?

 

AK: Typiskt att jag inte nämner när hon fick bra kritik. Det fick hon faktiskt. Ingen kritik skulle få henne att sluta skriva. Inte ens pappan på den tiden, som sa att hon skrev ”dassblommor” och anklagade publiceringen av ­boken som orsak till mammans alzheimer. Men självklart var det svårare att ta hans ord än offentlig kritik. Ord får konsekvenser, han körde henne på porten som dotter ett tag. Ord är inget hantverk, ord är direkt livsfarliga. Från början var också orden för henne ett sätt att överleva med själen i behåll, ett sätt att skydda sig, åtminstone ha överblick över något: orden, hennes tolkning av det hon såg, upplevde. 

Jag skriver inte för att bli bekräftad och älskad. Ibland får jag för mig att många författare främst vill bli älskade för sina böcker. Och åka runt till biblioteken och vara trevliga. Jag har själv gjort det, men undrat över hela tillställningen och känt mig som en snäll kurator. Ska vi visa upp oss, så att de kan se att vi inte är några konstiga djur. Men det kanske vi är! Woff, kakakak, bääää, morr. 

 

TN: Låt oss tala om politikens död. Det finns många starka avsnitt i boken som antyder din syn på politiken, den moderna parlamentariska politikerklassen: ”Den enda gång jag tror på politikern är när han säger något oöverlagt som han måste ångra dagen därpå”. Det jag tycker är det mesta drabbande om denna nya sköna värld, lyder: ”VPK första maj: Sjukvård ska vi ha och de ska va bra. Fritis ska vi ha och dom ska va bra. Dagis ska vi ha och dom ska va bra. Skolor ska vi ha och dom ska va bra. Mot detta ropar syndikalisterna i teatral ironi: Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill bara ha sex. Eller så rabblar de siffror, ett till tio. Parollernas bankrutt, då kan man lika gärna skrika: Uppror och kravaller eller Krossa och bränn. För det tror heller ingen på.” När jag läste detta tänkte jag på vad som hänt under senare år, där de s.k. svarta blocken av unga, maskerade och svartklädda demonstranter i eller kring den syndikalistiska och anarkistiska rörelsen, skapat en helt ny stämning i demonstrationerna, och där det mycket våldsamma uttryck detta tar sig i angrepp på McDonalds, olika butiker och banker, med krossade fönster och brinnande lokaler, bidragit till att göra varje protest eller åsiktsyttring till ett slags medial teater. Är inte den krigspräglade fronten mellan polis och makt å ena sidan och demonstranter och vanmakt å den andra, ett ytterst tragiskt bevis på hur totalt maktlösa vi alla är, vi som bara ser på och skakar på huvudet? Kan vi över huvud taget påverka eller förändra någonting när det som kallas antiglobalisering bara innebär ännu en mediestyrd show? Är inte denna våldspräglade konfrontation ett uttryck för samma mentalitet som födde rörelser som Röda Armé-fraktionen och andra terrororganisationer i Europa på 1960- och 70-talen? Kan man inte se denna mentalitet som ett resultat av en insikt om alltings oföränderlighet, ett slags cynism och uppgivenhet inför framtiden (som jag själv i långa stycken kan sympatisera känslomässigt med, men bli skrämd av på ett intellektuellt plan). Hur ser du på detta politiska dilemma, som jag menar också är ett uttryck för det du skrev i din bok: ”För det tror heller ingen på”.

 

AK: I skolans samhällskunskapsbok på en sida fanns en ritning på demokrati. Det var en massa rutor och pilar mellan rutorna (remissinstanser). Såg ut som en maskin med kolvar och rör, något skulle forslas runt därinne, förmodligen demokratin.

Utanför demokratimaskinen var det tomt. Ingen input, ingen output. En tom plats. På denna tomma plats sker demonstrationer m.m. Här ligger dilemmat. Det finns ett uttryck som bl.a sades av politiker under husockupationen av Mullvaden i Stockholm i slutet av 70-talet: ”Det är emot demokratiskt fattade beslut i laga ordning.” Dvs allt som stör den demokratiska laga ordningen av redan fattade beslut ses som grus i maskineriet. Detta är, som jag ser det, ett systemfel. Hur ändra på fel, dåliga beslut för flertalet utan att göra våld på den parlamentariska demokratin? Så att de på den tomma platsen kan se faktiska resultat av sina protester, att de däruppe lyssnar och inte bara kör demokratiskt fattade beslut i ansiktet på dem som ett slags håll käften. I denna ritning är alla fast och ”spelar sitt spel”. ­Politiker ska inte ge vika, demonstranter ska vråla och banka och poliser slå. Alla gör sitt förväntade och svarar förväntat. Krossa och bränn är ju inget att tro på, det är en nihilistisk handling. Framför allt får de makt i denna stund. Som de annars inte känner. Martin Luther King JR sa om kravaller, att det är ett vidrigt raseriutbrott, men leder ingen vart. På den tiden var det de svarta som kravallade, diskriminerade, fattiga, utan jobb, slagna, anhållna för ingen­ting. Jag tror knappast att våldsverkarna i Europa lever under ­sådana villkor. Det kan därför uppfattas som lyxkravaller. Den dagen de ­maskerade slänger masken och vägrar slå sönder, kommer nåt hända. Rörelsen måste göra något oväntat. Nu:status quo. Precis som gubbarna i G8 eller vilken ­stelbent politiker som helst.Jag är idag inte uppgiven, men jag är glad att jag är över 50 år och inte ung, utvecklingen i samhället är vidrig, men samtidigt är den största delen av kritikrörelsen mot de rika länderna inte våldsverkare. Det inger mig hopp i vilket fall. Under 80-talet var det ju helt tyst. Utan hopp vill jag inte leva och eftersom jag vill leva får jag se till att hoppas.

 

TN: Du skriver dig fram till en mycket starkt uttalad ståndpunkt, som kan sägas vara ett slags individens alternativ till politiken. Den politiska människan ersätts i din text av den reflekterande och illusionsbefriade människan: ”Det enda sanna är meningslösheten. Övrigt är påhitt för att hålla meningslösheten borta. Den enda sanna existensen är den i meningslösheten eller snarare icke-meningen. Alla ismer, idéer, ideologier är också påhitt för att komma undan känslan av meningslöshet.”. Brøgger talar om den ”atomiserade” människan, som helt saknar blick för att hon eventuellt ingår i ett socialt eller kulturellt sammanhang. Den postmoderna människan är berövad all annan mening än konsumentens. Är det i ett sådant perspektiv du menar att meningslösheten är allting grund och innehåll?

 

AK: Nej, nej, inte i det perspektivet. Jag tror, att jag menade rent existensiellt. Om jag inte föder barn, reproducerar mig, så finns det ingen verklig ­mening. Vi föds och vi gör nya människor, så dör vi. Övrigt finns ingen mening. Det var det jag fick en aning om, ja upplevde. Jag står fortfarande där, att den enda sanna existensen är den i meningslösheten eller snarare icke-meningen. Den är hård och reell. Men man kan inte leva där, man måste ta sig snabbt därifrån och skapa illusioner om meningen som man så småningom tror på. Meningen, sambandet med andra människor, betydelsen av de andra. För man måste det, för att inte gå under, mista sin värdighet. I konsumismen förloras värdigheten. Trots nödvändigheten av att skapa ny mening, så är grunden icke-meningen. Om man som jag inte fött nya människor.

 

TN: I ett mycket gripande kapitel, det om 1988, berättar du om mötet med en stum kvinna och hennes likaledes stumma mor. Hon skriver sitt namn, Teresa, i sanden för dig och leder dig hem till sig, där hon och modern bjuder dig på lammkött och rött vin. Allt sker i tystnad. På golvet sitter en hund, tyst också den. Du uthärdar knappt tystnaden. Vill tala. Du får ett papper och en penna. Och du skriver på svenska: ”Mentir-ljuga, skriver handen, ljuga ner till botten av sanningen, skriver handen på svenska.” Det där avsnittet har jag grubblat mycket på och jag tror inte längre att den bara beskriver ett fysiskt möte. Är det så, att den skrivande människan, du, också är den talande och att all språklöshet, tystnaden inbegripen, är outhärdlig som tanke? Kan du inte överleva utan att alltid formulera dig i orden? Två sidor längre fram beskriver du hur en man överfaller dig i en gränd och du skriker så starkt, att själva skriket kanske skrämmer dig mer än överfallet: ”Vet inte vad jag blir mest rädd för, hans våldtäktsförsök eller mitt skrik, kraften ur strupen, okontrollerad, vild. Var det jag? Eller var det Teresas stumhet genom alla åren som fick röst?” Är Teresa i själva verket din tystnad och oförmåga att sätta ord på dina tankar, erfarenheter och ­känslor? 

 

AK: På den tiden slog hon ofta knut på sig själv i förhållandet till språket. Hon ville nå bortom språket. Vilket är omöjligt. Som att nå bortom färgen. Och så fort jag skrivit omöjligt, vill jag genast sudda ut det. ”Är omöjligt” får inte stå skrift.

Språklösheten, tystnaden var inte outhärdlig som tanke utan att inte kunna nå dit, att via språket kunna ”tala” tystnaden. Det levde på Gomera en kvinna som var stum, vi var mycket lika och en kväll tog en man fel på oss, han trodde jag var den stumma, jag nickade och blev den stumma. Det var som om Teresa, den stumma, blev min, hennes verkliga ”röst”. Och att sätta ord på Teresa är omöjligt. Nu är jag där igen! ”Omöjligt.”

 

TN: Nyckelroman spänner som dagbok mellan 1977 och 1992: från ett årtionde då supermakternas terrorbalans var alltings ram och utgångspunkt, då Afghanistan invaderas och våldtogs, fram till den tid då Berlinmuren faller, kommunismen förklaras död och den enda vägens politik proklameras som en sanning för hela Europa, i USA:s hägn och med en självklart förstärkt amerikanisering av våra liv. Jag menar inte att östblocket skulle ha varit något alternativ till amerikaniseringen, men frågar dig ändå: vad kan dessa år lära oss? Vad kan vägen från konfrontation till likriktning innebära för oss? Och viktigast av allt: innebar raserandet av denna mur att vi blev en bättre mänsklighet? När din bok slutar har huggsexan om Balkan just börjat: Kroatien, Bosnien, Kosovo ska brinna och skövlas. Tiotusentals människor ska dödas. Hundratusentals fler våldtas, fördrivas från sina hem och spridas över världen som rotlösa flyktingar. Du skriver: ”Är nyckeln från Jugoslavien? Jag hittade den utanför huset, svarar han, vill du ha den? Ja, viskar jag, men den går inte till någon dörr. Jodå, säger han och lägger den i min hand (...) Nyckeln var det ja. Han gav mig den naturligtvis som ett slags stafett”. Av det gamla sovjetimperiet ska massor av nya småstater födas, den som finns starkast i våra medvetanden är kanske Tjetjenien som år efter år bombas, terroriseras och våldtas. Sedan 1992 och åren fram till idag har fronterna färgats av en ny företeelse; det internationella, fundamentalistiska nätverket al-Qaida som allt oftare ger sig till känna i våldsdåd riktade mot västliga intressen och ”de otrogna” som styr i den muslimska världen. När jag sammanfattar så här, utifrån de tidsmässiga ramarna för din bok, kommer jag hela tiden att tänka på en fråga: vilken roll har författaren i ett sådant sammanhang? På vilket sätt kan man ha förväntningar och ställa krav på henne i en alltmer splittrad, svårbegriplig och ångestskapande värld? Eller är det i själva verket så, att hennes enda sanna uppgift, är att hon i sina böcker berättar om sin egen splittring och ångest inför den värld hon fötts till och lever i? Och är i så fall denna berättelse ett slags vittnesbörd, en stafettnyckel för nästa generation att föra vidare (och kanske lära något av)?

 

AK: Så fort jag hör ”förväntningar på författaren” tar jag fram kniven. Att skriva är ju att befinna sig på den enda plats som är fri. Jag bestämmer. Vilket inte betyder utan konfrontationer, motsättningar.Ordet ”Uppgift” ihop med ordet författaren, ja, då hugger jag till. Författaren gör det hon kan, förmår och lite till. Det hon skriver är uttryck för en livshållning. Vill hon skriva om blommor och blader, så gör hon det. Varje berättelse tolkas ur sin tid. En medvetet politisk roman, dikt, kanske inte alls får genomslagskraft. Medan en annan som inte var tänkt så, blir en ”bomb.”

Min lilla stafettnyckel var enkel. Någon hittar något och vill återbörda det till den som förlorat det. Någon tänker på den andra människan. Kalla det inlevelse.

Också detta. Främlingen har en nyckel. Hon tror genast att ingen dörr finns åt denna nyckel, att inget finns att låsa upp. Han tror det. Och det går i stafett. Tron mot icke-tron. Kalla det hopp.

 

TN: I din diktsamling Lavendelvisa från 1985 skriver du dig in ett slags uppgörelse med ditt ursprung, det biologiska hav du simmat i innan du formulerade ditt eget jag: ”Mitt hjärta bultade/ jag ville öppna/ Händerna var fulla/ av lavendel/ Jag gjorde mig redo/ strök lavendeln/ över panna kind/ Min kärlek/ De blev oroliga/ och tittade bort/ Min kärlek/ I de mörka gångarna/ om natten/ såg jag nu/ människor med lyktor” Hade du tidigt denna känsla av att det liv du höll på att skapa dig, skilde sig markant från den omgivning du växt upp i? Kände du, som du skriver i en annan dikt, att det språk du talade inte förstods av andra? 

 

AK: Kvinnan i diktsviten kan se saker som ingen annan kan, en slags kvinnlig Jesus som går genom världen utskickad av mor, hon berättar vad hon ser. Hon är inte liktydig med mig. Men min känsla av sorg över sakernas tillstånd är det. Jag började ha ett hemligt liv tidigt, skrev vid 11 årsålder, det skiljde mig från andra, eftersom det hemliga livet fick ett uttryck. Man kunde vara mitt i och vid sidan av.

 

TN: Du beskriver mötet med den fysiska kärleken som ett slags förlossning: ”Han öppnade mina läppar/ med tunga och fukt/ Han öppnade mina bröst/ med tänder och naglar/ Mina armhålor fyllde han/ med sav och myrra/ Å så skön han var/ min älskade!/ Jag tog hans kön/ hundvalpsmage/ havssten/ o hav/ o mor”. I denna nästan Höga visan-klingande beskrivning av kärleksmötet anar man ju inga svarta moln, ingen oro, men allt det mörka ska snart komma in i dikten och du frågar dig om dina känslor bara är illusioner. Du ber uttryckligen Eros om hjälp, och så säger du: ”I kärlekens exil/ vet man vad kärleken inte är”. Har livet från dessa dikter fört dig närmare ett svar på de rop som ljuder från dikten, skulle du med din erfarenhet idag skriva denna kärlek annorlunda?

 

AK: Allt hör samman. Både Höga-visan-klangen och sorgen. De förutsätter varandra. Kanske idag ”i kärlekens exil vet man vad kärleken är.” Inne i den dryper man av illusioner, självbedrägerier, blind av egna behov och av hans. Det gäller att stå där i exilen med ena foten.

 

TN: I dikten ser jag hur du gör människan gudomlig, du gör henne odödlig genom att benämna henne. Du talar om hur ”Liv blåstes in i människan”, så som den judiska Golem-myten gör det, och det tycks mig som om ett yttre hot mot denna människa hela tiden lurar bakom dina ord. Är det mentalsjukhuset eller fängelset som hotar? Elle är det vansinnet, det individuella, det som splittrar och söndrar varje människa och ger henne två, tre eller flera röster: ”Vill ni se en verklig dåre/ se på mig”? 

 

AK: Tänkte inte alls så. Tänkte mer, denna Jesuskvinna passar inte in Därute och fängslas, kastas in i dårhuset, får ta del av alla förtvivlade, kloka, galna om vart annat. Hot? Värdigheten som människa hotas ständigt. Kalla det det gudomliga. Hos människan. Alla har det, men man förminskar sig. Och det har inget med pompöst att göra.

 

TN: Modern finns närvarande i hela denna diktsvit. Mot slutet av samlingen träder hon fram som en lyssnerska. Med henne talar du om tiden och minnet. När modern dör äts hennes kropp upp. Av tiden? Av minnet? Dikten säger: ”Jag smakar det/som fanns före mig/ före ingenting” och logiken är självklar: för varje människa som föds in i världen, måste världen vara ny. Det som funnits före födelsen kan rimligen inte ha spelat någon roll. Men modern är alltid närvarande, det är ur henne man kommer, helt konkret: ”Min mor/ evigt död/ evigt levande/ återtagen/ nedstigen/ i min kropp”. Och när du allra sist föder din mors kropp vet du: ”Det luktar hav och jord”. Är havet i denna diktsvit en symbol för just den skaparkraft varje kvinna föds med? Är jorden den förankring vi saknar och som gör oss vilsna, sorgsna, ständigt oroligt på jakt efter något vi inte känner namnet på?

 

AK: Kroppen = jord = kött = näring. Havet finns i kroppen, fostervattnet och vi består av 90% vatten. När jag skrev var det alltså konkret. Ingen symbol. Vi (jag hatar att ta ordet vi i min mun, det verkar beskäftigt, som om det vore en sanning, men nu gör jag det i alla fall) är alla utkastade och vi vill alla tillbaka då och då, slippa jordelivet, in och vaggas och slå ansvarslösa volter i fostervattnet. Man som kvinna. Skillnaden är att kvinnan har sitt eget fostervatten i sig ,men vad hjälper det? När mannen tränger in i kvinnan, går han tillbaka samma väg han kommer ifrån. Han går in i sitt eget minne, som han inte har något minne av. Spetsen av ollonet stöter han mot sin egen fontanell. Bildlikt. Kvinnan är utvisad från det, hon är det hon kommer ifrån, hon måste lämna jordelivet inne i moderskroppen och aldrig komma tillbaka, hon måste till det okända, i exil. Jag skrev om det i Nyckelroman, men du ser, det kommer tillbaka. Cirkel.

 

Inga kommentarer: