Om litteraturen kommer att lida av "maktingrepp" (Solsjenitsyns ord) kommer den liksom pressen att verka med en inbyggd självcensur

Foto: Astrid Nydahl

 

"Men ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp - det är inte blott och bart ett brott mot 'tryckfriheten', det är ett förbommande av nationens hjärta, en sönderhuggning av nationens minne. Nationen minns inte sig själv, nationen berövas den andliga enheten - och trots det skenbart gemensamma språket upphör landsmän att förstå landsmän. Stumma generationer lever och dör utan att ha berättat om sig själva vare sig för sig själva eller för eftervärlden."

Så skrev Alexander Solsjenitsyn i sin Nobelföreläsning i litteratur 1970. Den utgavs 1972 i översättning av Hans Björkegren. Naturligtvis kunde han inte hålla den. Journalisten Stig Fredriksson var en länk till friheten för Solsjenitsyn, och han berättar:

"Det var den kvällen i slutet av april 1972 som min karriär som hemlig kurir åt Solsjenitsyn började. Den kom att vara i nästan två år, tills Solsjenitsyn greps och sändes i exil i februari 1974. Under denna tid hade jag ungefär tjugo hemliga möten med honom då han överlämnade material som skulle till väst (...) När jag kom till tillbaka till vår lägenhet efter det där första mötet, tog jag en titt på vad Solsjenitsyn hade gett mig. Han hade fotograferat av manuskriptet till sin Nobelföreläsning (...) Allt gick smidigt vid gränsen, och framme i Helsingfors kunde jag meddela min chef Hans Björkegren att "jag har post med mig från Moskva". Vi beslöt att åka vidare till Stockholm där vi överlämnade Nobelföreläsningen till Svenska Akademien. Nobelföreläsningen offentliggjordes i svensk och internationell press i augusti 1972 (...) Det är en mycket stark text. Den väckte sensation när den kom ut, och den citerades världen över. Detta var första gången som Solsjenitsyn nämnde ordet "Gulagarkipelagen" och gjorde det känt. Han skrev bl a att "där blev det mitt öde att överleva medan andra - kanske med större begåvning och styrka än jag - gick under".

Finns det anledning att tala om detta idag? Det finns särskilt stor anledning att göra det. Vi befinner oss mitt i ett civilisatoriskt skred. Putins fascistiska maffia för angreppskrig i Ukraina. Tystnaden breder ut sig i Ryssland. Massorna tiger medan deras söner och män slaktar ukrainare och sedan själva slaktas. I denna situation ställer jag frågorna: Vilken litteratur skrivs? Vilken kommer att skrivas?

Solsjenitsyn säger bland annat att "landsmän upphör att förstå landsmän". Det är just det som sker i ett civilisatoriskt skred där angreppskriget är en av flera faktorer.

Om litteraturen kommer att lida av "maktingrepp" (Solsjenitsyns ord) kommer den liksom pressen att verka med en inbyggd självcensur. Vilken makt som underkuvar den spelar mindre roll. Det är själva maktingreppet som är avgörande. Starka särintressen kan inskränka i lika hög grad som statliga myndigheter.

En fri ande skapar fri litteratur. En rädd och underkuvad ande skapar skenlitteratur, texter som är hala och anpassliga. I skuggan av det pågående kriget ställs vi alla inför avgörande val.