 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Man bör kanske ta Emma Goldman på orden, hon som skrev "Om det gick att förändra något genom att rösta, så skulle det ha förbjudits."
Den som vill erkänna inför vänner och bekanta att de så kallade valen är äkta vara, erkänner samtidigt sin egen dumhet. Valen fyller i de postmoderna demokratierna ett enda syfte: hålla nationen samman med lögnen som vapen. De deltagande partierna är överens om detta. I krigstid blir kanske de så kallade valen ännu viktigare för makthavarna. De kan, som nu när Putinfascismen härjar, inbilla oss att enda sättet att stå emot är att i höst fylla platsen i kön till båsen. Efter detta så kallade val fortsätter allt att vara likadant som före det. När kommer den insikten? För vissa kommer den aldrig, de dör lyckliga i tron att de handlat rätt.
”Ju ofriare ett land är, ju mer man blir iakttagen av staten, desto fler saker blir man förr eller senare indragen i på ett obehagligt sätt. Alltmer sällan kan man hålla sig utanför.”
Herta Müller, ur Kungen bugar och dödar (övers: Karin Löfdahl)
Müller hade diktaturens Rumänien som utgångspunkt för sitt författarskap, hon har det än i dag.
Kan vi i dag hålla oss utanför? Är vi i själva verket inte ännu mer iakttagna av staten? De gamla öst-diktaturerna hade inte tillgång till den digitala teknik som följer oss i smått och stort. Lärdom?
"En agent, en värvare, en röstfiskare, i vilket fall som helst en eldfängd partigängare (...) Hans hjärta är fyllt av politik och halvbildning, och oavbrutet rinner det över av halvbildat, entusiastiskt gatuprat. Han talar till ingen och alla..."
Thomas Mann: ur En opolitisk mans betraktelser, (översättning av Per Landin och Urban Lindström)
Jag tror att lärdomen är enkel: Partigängaren - från V till SD, hela vägen via de andra riksdagspartiernas representanter - är en människa som låter munnen släppa ut "halvbildat, entusiastiskt gatuprat" - i tron att han ska framstå som en vägledande bärare av kunskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar