Som om hopp funnes?

Foto 16 juli 2015: Astrid Nydahl

"Den som lever till ålderdomen dör i en värld som har blivit honom främmande." Så skriver Peter Luthersson i sin bok Förlorare (recenserad här i bloggen) som kom i fjol. Jag har haft anledning att fundera på detta de två senaste dagarna. Redan på 1990-talet fick jag i en DN-recension höra att jag visade starka tecken på "vantrivsel i kulturen" (det var, paradoxalt nog, när jag tillsammans med Per Helge utgivit Som om hopp funnes).

Det finns starka skäl understryka att den vantrivseln ökat för varje dag. Igår satt jag vid en vacker sjö - och sedan på café i en mindre skånsk stad - för att minnas min döde son. Han kanske inte upplevde världen som främmande i sitt korta liv.

Men medan jag minns honom sitter jag just i en sådan värld, i alla avseenden främmande och inte så lite skrämmande. De nyhetstelegram jag orkat läsa ger mig hela tiden nya argument för en vantrivsel bortom det hanterbara. Jag försöker ännu en dag, ännu en helg, men vet allt mindre om det de glada och naiva kallar framtiden.