Roy Jacobsen: De osynliga (Norstedts, översättning av Staffan Söderblom)

Foto: Astrid Nydahl

Jag har alltid levt med föreställningen om att en ö är världen i miniatyr. Den föreställningen har inte motsagts av de två öar där jag vistats, och Öland där jag i många år varit veckovis, sommar som vinter, har bekräftat den. 

I så fall är Roy Jacobsens ö i De osynliga en mycket liten värld (så liten att Öland skulle se ut som ett stort rike vid en jämförelse). Den är inte större än att det går att minnas namnen på de människor som bor och verkar på Barrøy. Jacobsen skildrar dem med stor inlevelse och ömhet.

På Barrøy får man ingenting gratis. Den tid som skildras är kärv och fattigdomen sitter både i huden och kläderna. Vi får gå runt hundra år tillbaka i tiden för att föreställa oss hur en självförsörjande fiskarfamilj lever på en sådan ö, som trots sin litenhet ”är ett kosmos i ett nötskal, där stjärnorna sover i gräset under snön”.

Hans Barrøy försörjer sig och sin familj på fiske och på att vintertid också delta i Lofotenfisket. Han har andelar i en båt och det blir några mörka och hårda månader där uppe. Familjen är inte helt frisk. Också det frestar på. Och de är alla beroende av att kunna sälja till fiskfabriken. Där inne, på ”bygden”, finns också handelsboden och prästgården. Hans Barrøy vill placera flickorna där som pigor. Det går inte alltid så bra. Villkoren är minst sagt förnedrande. Och för en av dem slutar det i något som det inte vore överdrivet att kalla katastrof. 

Jag ska inte säga något om själva händelseförloppet i romanen. Istället vill jag betona att denna roman  är något av det starkaste jag läst på länge, både när det gäller trovärdigheten i tidsatmosfären och i person- och miljöteckningen. Här finns några hårda vinterstormar skildrade så övertygande att man nästan kan känna hur man själv sveps med av dem. Och de minst sagt olyckliga människoödena väcker inte bara medkänsla utan också en större insikt om hur villkoren såg ut. Jacobsen skriver:”Allt av värde på en ö kommer utifrån, bortsett från jorden, men det är inte på grund av den som de är här, det är öborna pinsamt medvetna om.” 

Odlar gör de således, men det är inte mycket, och hästen måste de avliva och begrava. Människor förs också till sista vilan i denna berättelse, och för de unga män och kvinnor – barn skulle man vilja kalla dem – som blir kvar återstår ännu en generation av hårda och kärva dagar, av slit och fattigdom. Det är en väldigt fin bild av villkoren Jacobsen tecknar i slutet av romanen, då den täta dimman lättar en smula och solen ger sig tillkänna, som om öborna ”fått en helt ny dag inne i den gamla”.

Staffan Söderbloms översättning är magnifik, också i hans finurliga sätt att hantera det nordlandsmål som talas i berättelsen. Det kan man förstås inte överföra till svenska, så han har skapat en dialekt baserad på Evert Taubes transkription av Smögenbon Samuel Frisks sätt att tala i Jag kommer av ett brusand´ hav från 1952.