Terrorismen, livets ändlighet och friheten

Som av en händelse publicerade Expressens kultursida på onsdagen en artikel av författaren och filosofen Lars Gustafsson med rubriken Om människorna dör ut.
Ur den vill jag gärna citera en passage:

”Vi vet med säkerhet att av alla de människor som nu lever kommer alla, inklusive det barn som föddes i morse, vara döda inom ett ändligt tidsintervall. Ska vi säga 110 år? Det intressanta är att vi alla förefaller - möjligen med undantag av någon excentriker - acceptera detta med totalt saktmod. Det sammankallas inga FN-konferenser för att se vad som möjligen kan göras åt saken, det skrivs inga upprörda ledarartiklar om detta. Döden är ett universellt accepterat faktum. Av några människor för att de fasthåller vid den irrationella föreställningen att det finns något slags tillgång till ett liv efter detta. Av de rationella som inte tror på något sådant, eftersom de inser att det är bäst så. Ett evigt, alltså över oändlig tid utsträckt liv, skulle beröva den mänskliga individuella existensen varje rimligt spår av värdighet och mening.”

Här finns ett resonemang som mycket väl kan ställas mot den högst verkliga död som inträffar då livet avbryts av ett terrorattentat. Just för att livet är ändligt blir det så chockerande när någon tar sig friheten att avbryta någon annans liv.

Vi har just fått erfara ett självmord i familjen. När min yngste son valde att ta sitt liv den 10 oktober så var det hans beslut. Men det blev inte lättare för mig att alltjämt omfatta Camus resonemang om självmordet. Teoretiskt sett kan jag förstås inget annat göra än att ansluta mig till dem. Men ett självmord som sker så nära en själv rubbar också de cirklar som säger att livet ändå saknar möjligheten till utsträckt eller ”evigt” förlopp.

Terrorattentatet är en egen kategori. Det kan varken härledas till kategorierna död eller dödad. Det har en egen filosofi som bara den troende – i politisk och religiös mening – kan förstå. Terrorn har under hela 1900-talet försvarats av olika politiska grupperingar som sett den som en legitim metod i kampen för frihet. Jo, det heter ju så. Och vi vet att det resonemanget alltjämt är giltigt. Så sent som i tisdags tillämpades det av en kvinnlig självmordsbombare i Istanbul.

Terrorattentatet i Paris skriver ännu en gång in oss i det globala kriget. Ändå är jag övertygad om att det snart nog är bortglömt. Just det finner jag mest upprörande. Varför får inte dessa militärt organiserade attentat folk och nationer att resa sig? Eller är den frågan bara naiv?

Barbaren är lätt att känna igen. Nästa gång han kommer kan vi inte säga att vi blir förvånade, eftersom vi sett honom så många gånger redan. "Döden är ett universellt accepterat faktum" skriver Lars Gustafsson. Exakt så är det. Men det liv som avbryts av fanatiska islamister får aldrig blir ett accepterat faktum. Om vi inte förstår att handsken är kastad och att det är vår plikt att ta upp den agerar vi som drömmare och pacifister. Det är inte bara det sämsta sättet att reagera på, det är också det skamligaste, eftersom det ytterst är ett godkännande av de rörelser som förklarat friheten krig.

Salman Rushdie säger idag:

"Religion, a mediaeval form of unreason, when combined with modern weaponry becomes a real threat to our freedoms. This religious totalitarianism has caused a deadly mutation in the heart of Islam and we see the tragic consequences in Paris today. I stand with Charlie Hebdo, as we all must, to defend the art of satire, which has always been a force for liberty and against tyranny, dishonesty and stupidity. ‘Respect for religion’ has become a code phrase meaning ‘fear of religion.’ Religions, like all other ideas, deserve criticism, satire, and, yes, our fearless disrespect."