Terrorns efterdyningar

Från begravningsceremonin i Jerusalem. Plakatet: "Jag är död för att jag är jude"

Två begravningsceremonier idag; en i Paris för tre polismän, en i Jerusalem för fyra kunder i kosherbutiken. Den outsägliga sorgen. Tårarna som övergår i kvidanden och hulkanden. Orden som inte kommer. Blickarna. Men också värdigheten. I Paris, de allvarliga poliskollegorna, kvinnor och män, med sammanbitna ansikten, fixerade för att hejda gråten. De postuma ordnarna. Högtidstalen. I Jerusalem, rabbinerna, de baskerklädda kvinnorna, svärtan i allt från kistor till klädsel.

Läser att Köpenhamns judar ber om beskydd för skola och synagoga. Läser förfärliga kommentarer: "Hade de inte varit judar hade ingen brytt sig". Hade vi inte? En av polismännen som avrättades var muslim. Hollande skakade hand med hans syskon idag, av respekt och tacksamhet, för den polisen var ditsänd för att skydda satirtidningen. Tecknarna själva, alla de män och en kvinna på redaktionen som avrättades, skulle jag bry mig om huruvida de bad till en gud eller bad att få slippa? Ändå finns det en judisk aspekt. Hur vi behandlar Europas lilla judiska minoritet visar vad vi går för - antingen står vi vid deras sida därför att vi har ett gemensamt kulturellt arv eller så godtar vi att de mördas på grund av detta arv.

Dumhetens kommentarer får mig att tvivla på allt som stavas framtid. Det spelar nu inte ens någon roll hur många som slaktas av den mordiska hatideologin. Det som ter sig viktigt är de politiserade infallsvinklarna, etnifieringen, gettomentaliteten, allt det som är motsatsen till den sekulariserade medborgarandan. Jag ser bilderna från dagens ceremonier i Paris och Jerusalem och tänker: är det bara i döden vi erfar värdigheten? När en civilisation befinner sig i nedgång trängs mördarna vid fronten och vädjar om att just de måste få plats att skända, förnedra, våldta och mörda. De blir allt fler där framme vid fronten. Vi andra, vad gör vi, vad kan vi göra?