tisdag 27 januari 2015

27 januari: ”Jag försöker glömma att jag är judinna"


Vittneslitteraturen är inte sällan fokuserad på de överlevandes berättelser. Däremot har jag inte stött på så många berättelser från de judar som inte bara överlevde, utan också gjorde det i sin egen tyska hemstad, tack vare ivrig och självklar hjälp från tyskar. Två människor som i stort sett hela tiden från 1933 till 1945 blir kvar i Berlin, förälskar sig, lyckas få barn och bilda familj träder fram i Klaus Hillenbrands gripande berättelse Inte med oss.

Både Walter Frankenstein och Leonie Rosner arbetar på det judiska Auernbach-barnhemmet i Berlinstadsdelen Prenzlauer Berg. Leonie Rosners rum blir en samlingspunkt för de lärlingar som bor på hemmet, en grupp på en handfull ungdomar träffas där och samtalar om religion, judendomen, vardagen och Palestina. Hon var tjugo år gammal när hon första gången stötte ihop med sjuttonårige Walter Frankenstein, han blev ofta kvar på hennes rum när de andra gått och hösten 1941 började kärleken mellan dem att spira. Det rör sig inte om ett religiöst barnhem, andan är liberal.

Redan tidigt på 1930-talet decimeras antalet barn, när deras familjer brådstörtat flyr i exil. 1940 är bara hälften av barnen kvar. Inför den dramatiska pogromnatten den 9 till 10 november 1938 får rektorn, Jonas Plaut, en varning från antifascistiskt sinnade poliser om vad som är i gärningen. Han gömmer sig och får efteråt veta att många män förts bort till lägren. Synagogorna i Berlin står i brand och alla barnen på hemmet får sova med kläderna på, redo för snabb flykt. Enda skälet till att det judiska barnhemmet inte stacks i brand är att nazisterna ansåg att faran för de kringliggande byggnaderna var för stor. Tusentals barn förs i säkerhet till Storbritannien, Frankrike och Nederländerna.

Så såg upptakten ut. Det som sedan följer är långt utdragna år av gömställen, ständigt lurande faror, de allierades bombningar av Berlin och sammanbrottets hotfullhet. Det är en framför allt gripande berättelse vi får följa, där paret Rosner-Frankenstein hela tiden hjälps av tyskar som är motståndare till Hitlers regim. Man räknade efter kriget ut att det i genomsnitt krävdes kedjor och hjälpkretsar som omfattande runt 60 tyskar för varje räddad jude.

Det är oerhört fascinerande att se hur dessa människor bland annat göms på en bordell, där de mot betalning får stanna. Frankenstein kommenterar och säger att många vägrade se de prostituerade som hjältemodiga, eftersom de tog betalt. Själv menar han att många av de moraliserande tyskarna inte lyfte ett finger. När huset som inrymmer bordellen bombas står de gömda judarna åter på gatan, tills de av en slump stöter på en prostituerad som ger dem nyckeln till sin lägenhet. "Säg att ni hittat den om någon undrar, det står er fritt att bo där gratis". De stannar nästan tiden ut, till sammanbrottet kommer och Röda armén rullar in i staden.

Boken berättar sedan om paret Frankenstein och deras två barn efter kriget. Hur ryssarna hela tiden hotade dem med internering, hur de splittrades i olika grupper inför resan till Palestina och så småningom åter fann varandra. Det rör sig om dramatiska och farliga resor som britterna gjorde allt för att stoppa. När britterna bestämmer sig för att avveckla det palestinska mandatet utropas så småningom staten Israel. Frankensteins lever i landet i tio år, tills de finner fattigdomen och de dagliga farorna och umbärandena outhärdliga. Till Tyskland kan de inte tänka sig att återvända. Det blir Sverige. Här lever de från hösten 1956. Till sönernas besvikelse gör de en Tysklandsresa i mitten av 1960-talet.

De känner sig aldrig hemma i Sverige. Överlevnadsstrategin består i att betrakta bostaden och familjen som fosterland: ”Vi har det väldigt bra här. Vi är nöjda. Vi har ingen anledning att klaga” säger Leonie Frankenstein till författaren när hon i 80-årsålderna öppnar sin dörr för honom. Det som förvånar honom är att inte heller den judiska identiteten finns kvar. Båda betraktar sig som ateister, är inte medlemmar i någon judisk församling, ”jag försöker glömma att jag är judinna” säger Leonie Frankenstein.

De är båda stolta över sitt motstånd mot nazismen, över att de gick under jorden och vägrade låta sig föras bort till en säker död. De är stolta över att de deltog i uppbyggelsearbetet av Israel. Men de anser att de står vid sidan av och skulle tycka det vore förmätet om de hade några synpunkter på Israels politik. Trots att de fick hjälp av många tyskar är det ändå en bitterhet som finns kvar. De anser att tyskarna för det mesta stod bredvid och tittade på när mordmaskinen börjat arbeta. Däremot är de lyckliga i kärleken till varandra. På författarens avslutande fråga om den ideala kärleken finns, svarar de med en mun: ”Ja!”.



Klaus Hillenbrand: Inte med oss. Leonie och Walter Frankensteins liv (Atlantis, översättning av Urban Lindström). 

***

Vill man sedan ha en alldeles färsk, sedelärande berättelse om våra dagars judehat kan man med fördel läsa om en händelse i England under rubriken "I´m going Jew bashing"

I rättegången mot de våldsamma judehatarna säger offret bland annat:
" I was targeted because of my religion and I’m now scared to walk past members of the Asian community with whom otherwise I have no problem. When I come across a person from the Middle East I feel scared and petrified."
Ännu en gång får alltså en jude bosatt i Europa ta emot hugg, slag och förolämpningar för något som händer i Mellanöstern. De som säger att vi frivilligt importerat den konflikten till våra länder har inte alldeles fel. Det blir mer och mer uppenbart, och det finns bara en strategi för oss andra: att visa hur det importerade ser ut, vilka uttryck det tar sig, argumentera och bekämpa det och när så blir nödvändigt fysiskt bidra till att skydda de individer som blir offer för den asiatiska och/eller arabiska pöbeln.


4 kommentarer:

Anonym sa...

Det är bedrövligt, en scen på mitt stamkafé för några dagar sedan. En väninna, judinna, i ny t-shirt: "Nazism nej tack." Men islam?... Hon suckar. "Jag vet, men en sådan skulle jag inte våga ha på mig."

Thomas Nydahl sa...

På vilket sätt skulle en t-shirt med anti-islambudskap bidra till något? Jag finner varje klädesplagg med politiska budskap vara låga exempel på det tillstånd vi befinner oss i, bortom dialogen, bortom de betydande samtalen om vad som hotar (och hatar) oss. En t-shirt utan text kan jag till nöds bära en varm sommardag. Men min ståndpunkter redovisar jag inte på den!

Anonym sa...

thomas!

det var kanske inte en plädering för ökat användande av t-shirts med text på som föranledde min lilla kommentar. den handlade om rädslan för islamisering och svårigheten att överhuvudtaget ge uttryck för denna rädsla i svensk offentlighet.

men när vi nu hamnat i denna fråga om t-shirt eller inte. jag äger endast en t-shirt med text. den fick jag av en väninna i julklapp. och på den står: KULTURMAN.

det fann jag ganska roligt. trots att det rörde sig om t-shirt med bokstäver på.

god natt

einar

Thomas Nydahl sa...

Einar,

jag visste inte att det var du, för inlägget hade ingen "avsändare". Jag förstår vad du menade och kan bara instämma. Men i t-shirtsaken står jag på mig!