Foto: Astrid Nydahl |
Den som vänder sorgen utåt skriker. Gråter. Hulkar sig genom nätterna och vandrar som en gnyende vålnad om dagarna. Den sorgen syns bättre än forna tiders svarta band på kavajslaget.
Jag har erfarit och erfar båda. Jag vänder sorgen inåt och jag släpper ut den. När jag skurar ett golv eller dammsuger ett rum finns den inte. När jag lagar middag finns den inte. Men så fort jag avslutar en fysisk handling sköljer den in över mig som en våg. Den fäller mig till golvet.
Läsa går bara i korta, sönderhackade sekvenser. Skriva är ett hopp som går från hjärnan till fingertopparna. Det enda. Skrivandet som terapi är ju det närmaste man kan komma en kliché. Jag använder den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar