Drömmarnas och längtans stad

Foto: Astrid Nydahl

"Staden är endast skenbart likformig. Till och med dess namn har olika klang i olika stadsdelar. Ingenstans - det skulle i så fall vara i drömmarna - kan man uppleva fenomenet gräns mer ursprungligt än i städer." Walter Benjamin: Passagearbetet, band 1, översättning av Ulf Peter Hallberg 1990.

När det är tungt och svårt kommer jag på mig själv med att längta till Köpenhamn. Inte att gå där en vinterdag med den iskalla vinden som sveper in från havet och träffar människorna. Nej, det Köpenhamn jag längtar till är vårens och sommarens, den stad där jag helst sitter i timmar med en tidning och ser människorna vandra förbi caféstolarna.

Men Köpenhamn är också flanörens stad för mig. År efter år, liv efter liv, samma flanerande längs med alltför välkända gator och torg. Just för att de är välkända lämpar de sig för flanerande. Just för att jag räknat dem och uttalat deras namn så många gånger vet jag att jag också nu, i den alltmer främmande samtiden, kan känna den ro och frid som bara kan upplevas i det välkända och personligt införlivade.

Jag hade velat komma med båt över Öresund som alltid i barndomen, tonåren och alla de vuxenår som föregick brobygget vilket "tog ifrån" mig Nyhavnankomsterna.

Foto: Astrid Nydahl

Jag hade velat sova på hotellet Sophie Amalia som förr, äta middag på en av Nyhavns fina restauranger för att sedan närma mig den sena natten på någon av krogarna. Så ser längtan ut när den är ett värkande eko av det förflutna och när den fungerar som tröst i denna tid av inre mörker och sorg. Eftersom jag inte åker till Köpenhamn tar jag fram något ur den danska poesiskatten och läser, så kan jag i alla fall lura mig själv och tro att jag är där.

En av mina systrar nöjer sig inte med att längta. Hon arbetar sedan många år i Danmark och pendlar. Som jag förstått det trivs hon mycket bra med danskarna och har aldrig ens viskat om att jobba i Sverige. Jag ser i HD att det är populärt också bland de unga att söka jobb i Köpenhamn.