Det är ovanligt med seriös litteratur om det totalitära skräckexperimentet Nordkorea, så därför hälsade jag Lovisa Lamms bok Ambassaden i Paradiset med glädje. När jag läst ut den var min entusiasm något dämpad. Boken berättar egentligen ingenting nytt alls. Har man läst Barbara Demicks bok Inget att avundas, så vet man betydligt mer om sådant som Lamm bara kortfattat berör.Lamms egen resa till Paradiset lämnar förbluffande få spår. Vi bjuds några interiörer av känslokyla, tomhet, fanatism och obegripligheter – sådana som Demick gått på djupet med, också när det handlat om de stora, avgörande sociala haverierna; svälten, sjukhusens, jordbrukets och industrins kollaps, och det näst intill omöjliga i att opponera sig eller fly landet. I det sistnämnda avseendet är Lamms samtal med den livrädde och isolerade avhopparen Kim i Stockholm betydligt viktigare.
Lamm använder de fristående fragmentens metod. Det innebär ständiga hopp i både tid och rum. Men det är en fascinerande metod som skapar en spänning mellan då och nu. Fragmenten fungerar också som något slags snabbt tagna och improviserade bilder, vilket kanske, med tanke på Lamms bakgrund som dramatiker, inte är så konstigt. Lamm, född 1980, har gått på Dramatiska Institutets radiolinje, gjort radiodokumentärer och arbetat som regiassistent vid Dramaten.
Som undertiteln antyder så handlar boken mest om det faktum att Sverige var första europeiska land att öppna ambassad i Paradiset. Det fick Sverige applåder för av Kim Il Sung. Och när diktaturen lovade att köpa in mängder med tung teknik från svensk industri applåderade också svenskt näringsliv. Men betalt var det ingen som fick. Lamm antyder att ambassaden finns kvar i Pyongyang än idag för att bevaka det som ter sig omöjligt, att få den totalpanka staten att reglera sin jätteskuld. Ingenting talar för att det ska lyckas.
Lamm är en seriöst arbetande journalist som intervjuar gamla diplomater, deras fruar och före detta prostituerade som sägs ska känna till vad som hände när Kim Il Sung beställde två sådana svenska damer till sitt land. Intressant är också avsnitten om hur Kerstin Molitor och hennes man kommer till en ort som gud glömt bort, Musan, där de ska leda arbetet med att installera svensk utrustning vid en gammal järnmalmsgruva. Molitors dagboksanteckningar ger mig rysningar. Hennes få ord ger bilden av Helvetet på jorden – alltså så långt man kan komma alla de platser som gör anspråk på att vara paradisiska.
Svenskarnas lever avskärmade från allt civiliserat liv, när de inte arbetar: ”Hotellet är för säkerhets skull omgärdat av ett två och en halv meter högt plank så att vi skall känna oss trygga”, skriver Molitor och fortsätter: ”Här finns förutom vi 8 svenskar, ca 20 koreaner som arbetar för oss i pannrum, kök, som chaufförer, tolkar, hotellvärdar etc.” Och Lamm tillägger: ”Hotellpersonalen vet allt de har för sig, går igenom deras packning, snokar i deras låsta byrålådor, och matsalen är avlyssnad.”
Utan att dra alltför långtgående slutsatser undrar jag vad som fick forna tiders svenska regeringar att prioritera Nordkorea i så hög grad som tycks ha varit fallet. Officiellt hävdas två saker: Sveriges ställning skulle kunna leda till en förhandlingsroll för ett framtida enande av de två koreanska staterna, och industrisatsningen skulle skapa en ny marknad där Sverige befann sig långt före övriga Europa. Men inte ens Göran Perssons flirtresa och möte med Kim Jong Il så många år senare ledde till något. Tvärtom slöt sig denna stat alltmer mot omvärlden, och när nu tredje generationen härskare från samma familj (i alla fall officiellt) styr landet finns det få skäl att vara optimistisk. Inget folk har i modern tid fått försaka så mycket av livets nödtorft som det Nordkoreanska. Frågan är om lika många någon annanstans dött svältdöden samtidigt som de tvingats prisa härskarklassen.
Boken har utgivningsdatum satt till 15 februari, men den finns (förstås) redan att köpa, till exempel här och här.
