Paavo Lipponens tal om tvåspråkighetens Finland. Ett festtal med allvar.

Finland före detta statsminister Paavo Lipponen höll ett festtal vid den 23:e finlandssvenska sång- och musikfestens huvudfest, Kuppis ishall, Åbo, 12 juni 2011.

Med tanke på Sannfinländarnas stora framgångar i valet, finns det anledning att lyfta fram några väsentliga passager i Lipponens tal. Den som rider på missnöje, fattigdom och reella sociala problem för att med vulgärargument stärka sin egen sak, glömmer bort att han samtidigt driver på hetsen mot en del av det egna folket. Den som ser sitt land på glid ner i ett politiskt, kulturellt, religiöst och socialt träsk av politisk korrekthet i kombination med en utbredd moral- och värdenihilism, har ingenting att vinna på att det splittras i sin historiska grund. Lipponen vet en del om Finlands svenska historia. Om du klickar på länken ovan kan du läsa hela talet. Här bara några centrala avsnitt.

Lipponen: "Olika typer av påhopp mot svenskatalande personer har även inträffat i vardagslivet. Det tycks ha blivit på något sätt acceptabelt i och med den allmänna politiska utvecklingen.

Det råder i Finland i dessa dagar tyvärr en allmän historielöshet, bristen på kännedom och förståelse om varifrån vi kommer som en nation, var vi har ärvt den tradition som har givit oss förutsättningar för vår otroliga framgångshistoria.

Det var helt avgörande för den framtida nationen Finland att det s.k. Östlandet, blev en del av Sverige sedan 1100 -talet. Vi fick den västerländska kulturen och undvek en sorglig historia som det skulle ha blivit som en del av det feodala Ryssland eller Östeuropa. Ännu i dag lider de baltiska och centraleuropeiska länderna av det feodala arvet, av att ha varit ekonomiskt och politiskt eftersatta under århundraden.

Som ett autonomt storfurstendöme i det ryska imperiet sedan 1800-talet fick befolkningen i Finland möjligheten att bli en nation. Den första som föreslog detta var en rikssvensk professor, Israel Hwasser. De första stora personligheterna som främjade idén om nationen var svenskspråkiga finländare som Johan Ludvig Runeberg."

Och längre fram i talet:

"Jag vågar fråga: varför skickade arbetarfamiljer och bondehus sina barn till folkskolan mot slutet av 1800-talet? Var det inte för att barnen skulle få utbildning, bli civiliserade. Arbetarrörelsen var från början en bildningsrörelse. I dag är vi stolta över våra PISA-ungdomar. Så varför har dåligt språkbruk, våld och fördomar mot annorlunda människor blivit så acceptabelt?

Då det gäller den finlandssvenska befolkningen, så anser jag, att det är dags för majoriteteten av den finskspråkiga befolkningen att sluta tiga. Det var chockerande att se på TV hur finlanssvenska och högerextremistiska demonstranter drabbade samman framför riksdagen. Om svenskheten lämnas ensam att försvara sig, börjar det också bli onödiga inre konflikter hos de svenskspråkiga.

Vi har stora förväntningar på den kommande regeringen att den tar itu med dessa existentiella problem. Alla finskspråkiga barn bör lära sig svenska, annars kan de inte förstå vår historia och vår identitets ursprung. Valbar svenska skulle oundvikligen leda till en dramatisk minskning av studier i svenskan, samma fenomen som vi har i språkstudier i allmänhet.

Valbar svenska skulle också leda till större sociala och regionala skillnader. Utan någon förmåga i det svenska språket blir ungdomarnas ställning sämre på den nationella och nordiska arbets- och studiemarknaden.

Problemen i svenskundervisning i skolorna bör inte underskattas. Det behövs pedagogisk förnyelse, nya metoder så att barnen lär sig kommunicera på svenska. Och för de barn, som lider av allmän ovilja att gå i skola, är det ingen lösning att slippa studera svenska. Vi bör ta ungdomarnas allmänna situation på fullt allvar."

Bilderna från Finland (Västra Nyland, samt från sångfesten där Lipponen talade) är tagna av Ulrika W, en av bloggens eminenta fotografer på den sidan Östersjön.