Munkmonologer.

Det finns förstås dagar då munkmonologer är mer av nöden än annars. Dessa blåsiga, regniga men varma sommardagar är den solitära tillvaron både mental och fysisk. Som en annan munk befinner jag mig fjärran andra kroppar. Och då tar jag fram Christer Kihlmans diktsamling från 1953 - året då jag fyllde ett - därför att den heter Munkmonolog Den inleds med ett motto av Gunnar Björling:

“Det tragiska har sitt rum. - Men över oss, inom oss svävar som menings fingrar. Kalla det kosmos, kalla förvirring, det är i vår vilja som gör sin gärning i sin och allts undergång och har den tro som är våren och inte minst hoppet. I rymdernas natt, i hjärtats dag, som en brant stege är vi.”

Det må så vara och jag förstår ju varför Kihlman valde dessa ord. Men i min munktillvaro är det något utanför klostermuren som oroar mig allra mest: ett samhälle håller på att upplösas. Överallt springer det nakna kejsare men ingen, absolut ingen, får lov att peka på dem, än mindre säga att de är nakna. Vår tid är förbudens och det tabubelagdas tid. Inte ens poeten får viska i öronen på folk att det de ser är alldeles på riktigt. Varken rånen, våldtäkterna, morden, gettoiseringen eller armodet får man sätta ord på. Allt är på väg mot ett träsktillstånd och den politiska och mediala makten har i symbios bestämt sig för att bara tystnaden kan ge oss ett hopp.

I min munkcell tar jag fram Kihlman och läser, utan att det har det minsta med Sverige år 2011 att göra:

Jag äger tystna i själva verket.
Vad min röst saknar är inte bärkraft
men det mångfaldigas förtrytelse.
Den kloke vet en gräns för otillräckligheten
och avslutar sin klagan
om än mollackorderad.
Den uppbragte är enveten som hackspetten,
han rosslar med ögonen:
det är att tjäna ärones gudar utspridda.
Den kloke vet sina vägar och drar ej till himmels.
Den uppbragte har sina gärningar
östan och västanom himmelens vapengård:
det är det omvända ögats vardagsföring.
Vi äger alla tysta våra ord och vår kunskapslek
i denna smältvattensförsamling,
ty kreaturet skakar oroligt mulen
som vid en likvattensgöl
och kastar sin kryptas spillning ner.
Vi är försmådda som aldrig tillförne.

Hade jag inte vetat bättre skulle jag ha sagt att detta är en profetisk text. 1953 såg poeten klarare än de flesta ens försöker få ögonen på idag. Det bugar jag mig för.