lördagen den 4:e juni 2011

Östen Warnerbring, Kvällsposten, Sundsturarna, Piraten och jag.

Det fanns ett gäng Malmöpågar som alla hade något slags konstnärlig ådra. Pappa, Gösta Nydahl (1925-2008) introducerade mig för några av dem. Leif Uvemark (1939-1996), Leif Smokerings Andersson (1925-1999), konstnären Max Walter Svanberg (1912-1994), skulptören Thure Thörn (1918-2005).

Två av dem djupt förankrade i jazzens storbandstradition. Uvemark en lysande trumpetare. Den andre Leif blev Smokerings med hela svenska folket. Hans veckovis återkommande radioprogram hade många lyssnare. Jag lärde mig älska den äldre jazzen och jag fick en fin Duke Ellington-LP av honom. De är alla borta, också Max Walter, en av de stora imaginisterna.

Thörn var säkert en fin skulptör (och stridbar företrädare för skånska konstnärer) men jag minns att jag som barn blev rädd för honom, han bullrade. Så fanns det en lite yngre man, född 1934 i Malmö, alldeles i samma kvarter som Uvemark och i samma generation som han, som sjöng schlagers. Du måste köpa dig en tyrolerhatt, ack ja. Men han hade en annan sida. Få minns att han turnerade med Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström. När han blev äldre fann han också en djupare ådra i visans tradition.

Först då kom jag i kontakt med honom. Jag hade sedan många år bevakat danskt kulturliv för Kvällspostens kultursida. Östen Warnerbring, så hette artisten, sände mig glada rop om att jag skulle fortsätta, eftersom KvP var den enda tidning som hade en kultursida “anpassad för turare i Helsingborg."

Östens mail till kollegorna, en snabbt gjord avskrift av min recension i Kvällsposten. Klicka så kan du läsa texten.

Nå, jag fick förhandslyssna på Östens skiva Piraten, Bombi Bitt och jag. Som framgår av den avskrift (med egna stav- och tolkningsfel som tack och lov inte fanns i tidningen) som Östen gjorde av min recension och skickade till de medverkande musikerna, var jag mycket entusiastisk. Är så än idag (även om jag skulle ha avstått en och annan frasfrenesi). Det är en mycket fin skiva. Den kom 2003.

Och brevet här intill, med bild och allt, fick jag som tack av Östen. Nu är också han borta. Han avled direkt efter en konsert på en turistanläggning på Kanarieöarna i januari 2006. Det är fem år sedan redan. Ungefär samtidigt hoppade jag av Kvällsposten som förvandlats till en lokalvariant av Sveriges värsta kvällstidning, Expressen.

Ja. De är alla borta. Också Cornelis och Fred. När jag rotar bland böcker och skivor så ser jag hur många skånska konstnärsvänner och bekanta jag haft genom åren. Några av dem finns fortfarande kvar, vi ringer varandra ibland (en av dem känner jag sedan hundra år, han är malmöit som jag och öppnar alltid med orden: "Hallå Thomas, käre påg"), vi skickar väl mail och finns i varandras tankar. Men hur länge till? Nog känner jag att allt närmar sig fullbordan.

Klicka på bilderna för läsbara versioner.

Inga kommentarer: