Flyktingsamtal, Småland 1999.

När Kosovokriget rasade fördrevs en stor mängd albaner till grannlandet Makedonien. Där befann sig representanter för många västländer för att välja ut de personer som skulle erbjudas tillfälligt skydd i Sverige. Det handlade dels om människor som redan hade släkt eller vänner i Sverige, men också andra i behov av skydd.

Den 17 juni 1999 åkte vi till två småländska orter, Markaryd och Timsfors,
tillsammans med några albanska ungdomar bosatta här i stan, för att ta emot flyktingarna, få dem att känna sig trygga och berätta för dem var vi fanns. Det var en av de mest gripande dagarna i mitt liv. Jag minns särskilt några gamla farbröder som flytt utan att ens ha hunnit ta på sig skorna. De berättade, medan tårarna rann, om hur tacksamma de var för kläder och annat de fått vi ankomsten till Sverige. “Vi har till och med fått grytor och stekpannor!” sa en av dem.

Jag kom särskilt nära de unga i gruppen. En av dem var en tämligen nykläckt författarinna, vars förnamn var Sherife. Till henne hade jag tagit med mig en novellsamling av Ismail Kadaré och andra albanska författare. Vi samtalade mycket, hon och jag. På den översta bilden är det hon som står andra från höger i vinröd tröja. På den understa bilden sitter jag bredvid henne och samtalar medan gruppfotona togs.

Det märkvärdiga med den här gruppen människor är att många (kanske majoriteten) återvände hem till Kosova när kriget slutat. Sherife var en av de första. De längtade efter fred och frihet och de ville inte stanna här. Men tacksamma var de, att de fått skydd när de verkligen behövde det.

Det jag här skriver är inte avsett som något slags allmän godhetspropaganda. Det är bara ett personligt minne som bidragit till att forma den jag är idag. Jag minns t.ex. att den krets där jag fanns, alltmer betraktade tillfälligt skydd som en framkomlig väg, och att det inte fanns någon anledning att utfärda några permanenta uppehållstillstånd. Det fick bli, och blev väl också, en senare fråga. Under de krig som nu håller flödet av asylsökande uppe kanske man också borde omvärdera mycket av PUT-politiken. Om avsikten är att få en majoritet av världens asylsökande irakier, afghaner och somalier att komma till Sverige ska man absolut fortsätta som nu. I annat fall är det hög tid för en omprövning.

Många i min förhållandevis lilla krets av bekanta och vänner är f.d. flyktingar eller migranter. En kom från Lissabon på 1970-talet, en från Indien vid samma tidpunkt, en handfull kom dels som arbetskraftsinvandrare på 1970-talet från den då jugoslaviska provinsen Kosovo, dels från de krigshärjade ex-jugoslaviska delrepublikerna (Bosnien, Kroatien, Kosovo), en kom från Gaza på 1980-talet, en från Israel sedan han gift sig med en svensk kvinna, en från Ungern redan 1956, min fosterdotter kom från Chile i början av 1980-talet, en är japan och en lysande fotograf, och han kom på 1970-talet… så där ser ju livet ut, man försvinner ur en och kommer in i en annan krets, man ser världen brinna runt knuten men man inbillar sig inte att det finns någon jordisk rättvisa. En sak som alltid gjort det lätt för mig att umgås med albaner, är att de är ungefär lika (lite) omslutna av islam, som jag är det av kristendomen. Jag vet att de flesta albaner betraktar religion som en icke-fråga. Om man hittar en ung albanska med slöja eller niqab så är hon ett undantag. De wahabiter som slagit sig ner i regionen efter kriget betraktas som dårar som hotar friheten. För övrigt har jag aldrig besökt en albansk familj utan att bjudas på gott vin och hyfsad konjak.

Albanien och Kosova har i högre grad än andra länder, möjligen med undantag av Portugal, format min bild av sydeuropeisk kultur, på gott och ont. Varje gång jag säger det får jag hatmail från människor som betraktar mig som en allierad med albansk maffia. Det sorgliga med dem, är att de inte kan skilja på majoriteten av vanligt, hederligt folk och de grupper av kriminella eller politiskt/religiöst motiverade våldsromantikerna. Från Balkan finns det för mig ingen skillnad på en serb eller en kroat, en bosnier eller en makedonier, en alban eller en sloven - de är alla individer och jag försöker betrakta dem så, tills en eventuell motsats är bevisad. Bland mina albanska vänner finns busschauffören som varje gång någon alban visat sig aktiv i kriminella kretsar säger: “Hur ska vi få folk att förstå att vi skäms och att det är outhärdligt att bli hopbuntad med de där idioterna.” Som de flesta andra är han en hårt arbetande familjeförsörjare, och det har han varit från första stund.

Nå, minnen är minnen. I fotoalbumen, inte minst i de fysiskt närvarande från tiden före digitalkameran, gräver jag fram dem, ett efter ett.

Migrationsverket skriver: ”När millenniet gick mot sitt slut var Sverige ett av många länder, som deltog i en gemensam aktion under UNHCR:s ledning, och evakuerade 3 600 kosovoalbaner från Makedonien till Sverige. Avsikten var att bereda dem tillfälligt skydd i väntan på att deras hemland skulle bli en trygg hemvist där återuppbyggnaden kunde påbörjas.”

Hur många av dessa 3.600 personer som återvände och hur många som stannade och sökte PUT vet jag inte. Oavsett vilket anser jag att principen om tillfälligt skydd är bra och att den kunde tillämpas i många andra fall.

PS: Om någon blir förbryllad över att jag stavar den unga albanska republiken på två olika sätt, Kosovo och Kosova, så vill förklara: den första stavningen var den som serberna använde då Kosovo var en provins i den jugoslaviska delrepubliken Serbien, Kosova, med ett a på slutet är albanernas stavning och den de valde när de blev självständiga.

Bilder: A. Nydahl