När den kurdiske författaren Mehmed Uzun avled 2007 gick också Sverige miste om en betydande intellektuell, en berättare på sitt eget språk och en litterär personlighet på svenska, aktiv i alla tänkbara sammanhang där yttrande- och tryckfriheten hotades.Född 1953 avled han alltför ung, han stod mitt uppe i sin gärning.
Sin självbiografi "Själens regnbåge" fullbordade han, den utkom i hemlandet 2005 och finns alltså också på svenska. Det är en mäktig livsberättelse Uzun komponerat, full av starka minnesbilder av barndomen, familjen och turkiska delen av Kurdistan, men också med intressanta interiörer från det svenska livet och gemenskapen i Författarförbundet och andra viktiga organisationer.
Det finns ett inslag i berättelsen som stör läsningen, och det är att han - också med i högsta grad offentliga personer, som ledamöterna i Svenska Akademien - endast nämner dem med initialer. Hade det handlat om personer vars identitet inte kunnat röjas hade jag förstått det, men här hoppar BT, KF, KE, MM från den svenska parnassen kring i sin anonymitet, trots att andra kollegor och vänner namnges. Det är min enda invändning mot denna storslagna bok.
Det finns två centrala brännpunkter i Uzuns memoar: den ena är åtalet som i Turkiet väcks mot två av hans romaner. Detta åtal får han kännedom om när han sitter ensam i sitt snölandskap norr om Stockholm för att skriva. Gång på gång går boken in på detta åtal, följer mobiliseringen till stöd för hans böcker mot en turkisk centralmakt som finner det brottsligt att skriva "kurdiska" romaner. Den andra brännpunkten är hans egen uppväxt, barndom och släkttillhörighet. Pendeln slår mellan dessa två brännpunkter på ett spännande sätt.
Turkiskheten exemplifierar han många gånger, som när han berättar om skolan, där den tycks ha varit själva målsättningen och man med örfilar tystade dem som talade kurdiska och inpräntade nationalismen i dem: "Jag är turk, jag är sannfärdig, jag är idog".
På samma sätt som det länge var förbjudet att tala samiska i en svensk skola, är det i Turkiets kurdiska delar ett brott att ens ha ett kurdiskt namn. Mehmed Uzun påtvingades detta namn för att passa in i lagbokens nationella chauvinism. Men, säger han, "författarskapet som skapades i Mehmed Uzuns namn är ett uppror mot Mehmed Uzun". Den lille pojken Hemê utvecklas till en kärleksfull rebell, och han tycks aldrig ha glömt ens detaljerna från sin barndom. Det är ofta de gripande porträtten av förfäderna som gör att man känner sådan sympati för hans bok.
Hos Uzun tycker jag mig finna en äkta kosmopolit, en människa som oavsett sitt ursprung kan ta till sig den svenska litteraturen, blir en av dess verkligt förtrogna och därtill översätter centrala författare, som Gunnar Ekelöf, till sitt eget språk. Kosmopoliten har många rötter. Uzun visar med sina memoarer hur två av dem skapar människan och författaren i honom själv. Han gör det med en språklig skönhet och en ömsint melankoli som tilltalar mig mycket.
