Bilden är visserligen tagen i London, när mitt barnbarn Ebba fick sin första resa dit. Men lika grönt och vackert kändes det tidigare idag när jag tog min cykelrunda ut i landskapet. Jag hade inte kommit så långt när jag både hörde och såg hur en humla krockade med mig och försvann in under skjortan. Jag lyckades inte så bra när jag skulle försöka få ut den igen, den blev rädd och stack mig mitt i bröstet. Det var bara att vända om, köra hem och ta sig an sticket. Ingen gadd satt kvar, men det smärtade och sved, så jag tvättade med desivon och gned ut en alvedon över området. Så kom yrseln och illamåendet. Nu, några timmar senare, känns det bättre och rodnaden har minskat i omfång. Men det var en påminnelse om hur det alldeles vardagliga också kan rymma små förtretligheter.Betydligt värre är det för de två åttaåriga barn som igår rånades här i stan. Varje dag läser jag om våldet, rånen, våldtäkterna, vapnen i mitt landskap. Malmö och Landskrona är värst, men också här i Kristianstad händer det saker varje dag. Det är ingen överdrift, det är ett faktum. Vad säger jag till barnbarnen om rädslan för rån blir en realitet också ner i de låga åldrarna?
Vi lämnade Malmö 1982 för att barnen inte längre vågade gå ut och leka på gården. De var rädda för knarkarna (lägenheten bredvid vår var en heroinkvart) och för blottaren som ställde sig i buskarna vid sandlådan. Och så var de rädda för pundarnas hundar. De fick istället växa upp i lantliga omgivningar. Och nu är det deras barns tur att bli rädda. Också i lilla Tollarp händer det obehagliga saker - ofta förknippade med den kriminalitet som finns i centralorten Kristianstad. Inte ens den medel- och överklasstrygga och rika avkroken Åhus slipper numera undan.
3 kommentarer:
Thomas,
Jag är allvarligt bekymrad över utvecklingen i Malmö, där jag själv bor.
Man får ju hoppas att de ärelösa kräk som pistolrånade barn får möta någon sorts poetisk rättvisa. En dag går de förhoppningsvis på helt fel person. Rättsstaten tycks man ju knappt inte hoppas på längre.
Jag kan nästan inte läsa lokalnyheterna utan att drabbas av rädsla, äckel, vrede och illamående: dagliga personrån, knivskärningar, våldtäktsförsök, våldtäkter, misshandel på öppen gata, bombattentat (som numera blivit så vanliga att de rapporteras med samma rutin som allt annat).
Även i den lugna hörna av Västra Innerstaden där jag bor har drabbats den sista tiden: bilkapning, våldtäkter, rån, knivskärning, gäng som under hot tvingar sig in i en lägenhet, misshandel utförd av högstadieflickor mot en ensam flicka i samma ålder - på skolan!
Ja, jag kan fortsätta hur länge som helst. Och visst ska man inte bli nojig. Men det går inte heller att bortse från utvecklingen.
Jag undrar och oroar mig över hur staden och samhället kommer att se ut när min dotter växer upp. Hur kan jag göra något annat?
Det som förvånar mig är den nästan totala bristen på reaktioner. Visst, det skrivs om det i Sydsvenskan. Men oftast blir det bara notiser. När jag pratar med andra undrar jag ibland om vi bor i samma stad. Man tycks inte uppfatta problemet - eller kanske vill man inte se det. Kanske är man rädd för att erkänna problemet? Kanske är man rädd för att spräcka sina idéer om samhället, sina ideologiska sympatier. Jag vet inte. Om det är så är det förståeligt men inte ursäktbart.
Jag känner så här och bor inte ens i de mest utsatta områdena. Men det krävs ju bara en människa av genomsnittlig begåvning för att se helheten: Malmö är på ett sluttande plan. Gängbrottslighet och vapenbrott har nu blivit vardag. Det är ett faktum. I skolan rör sig gängen och våldet finns där med.
Nåväl. Kverulera går ju. Hur man löser detta vete sjutton. Det är en komplex konkokt av bristande integration, ett alltför stort inflöde av människor, ett civilsamhälle i förfall, en krackelerande välfärd, en osynlig och ineffektiv poliskår, en rättsstat som inte kan skydda vittnen eller offer, en brist på personligt ansvar hos medborgarna, brist på samhällsgemenskap.
Det är alltså en hel del att bita i om man vill råda bot på detta. Och jag vill att det ska gå. Det måste gå. Men först måste man erkänna problemet, nå sjukdomsinsikt.
Vart alla "Vi älskar Malmö"-journalister på Sydsvenskan tagit vägen undrar jag. Vore det inte på sin plats med en "Vad har hänt med Malmö"-kampanj eller ännu hellre en "Nu räcker det!"-kampanj och en rörelse i denna anda.
Kanske behöver vi en Giuliani som i New York. Under ett par decennier var ju New York en farlig stad med hög kriminalitet. Men så kom "three strikes and your out"-politiken med Rudi Giuliani. Nolltolerans mot all form av brottslighet, smått som stort. Och si - det hjälpte. Inte så förvånande.
Även den extra insats som polisen gjorde efter att malmöskytten greps hade (surprise, surprise...) märkbara effekter på kriminaliteten, bl a i stadsdelen Seved.
Ett mer effektivt polisiärt arbete och ett stärkt civilsamhälle, där folk tar personligt ansvar för sig själva och andra hade hjälpt ganska mycket. Men det tycks långt dit.
Och långt blev det här.
Over and out.
Jag vill passa på att be om ursäkt för alla stavfel. Jag skäms, men skrev i affekt...
Frederick, du behöver verkligen inte be om ursäkt. Så här blir det ju när man skriver på nätet, man nästan snubblar på tangenterna. Men det du skrev kunde jag bara instämma i.
Skicka en kommentar