Arabisk vår; frihet för folken eller nygammalt tyranni och krig?

Brödraskapets ordförande i Egypten. Mörker eller ljus?

Med anledning av Bashar al-Assads fascistoida tal, som hålls just nu, måndag förmiddag, uppdaterade jag denna post till idag. Det han säger har världen hört förut. Människor som skadeinsekter, som bakterier, som löss, som råttor. Vi vet vem som använder ett sådant språk.

Det räcker inte att tända lampan på natten eller att öppna fönstren på dagen, mörkret är så kompakt att ingenting kan tränga igenom det. Hela den mediala världen, från tv-krönikörer till enstaka bloggare skrev och skrek sig hesa om “den arabiska våren”. Inte ett öga var torrt, nu kom demokratin till både Mellanöstern och Nordafrika. Det är naturligtvis inte dags att summera. Men nog finns det frågor att ställa.

Vem är de sjutusen personer som fängslats i Egypten sedan frihetstorgets massmöten? Vilken är Muslimska brödraskapets roll idag?

Varför bombas Libyen varje dag, i avsikt att “skydda civila” och göra slut på Kaddafis tyranni, när inte så mycket som en nyårsraket tänds emot Assads tyranni och pågående massmord av civila i Syrien? På den punkten förstår jag inte logiken alls. Kaddafi och Assad är i mina ögon två lika blodsbesudlade härskare. Har Assad något hemligt vapen som gör att väst endast kritiserar honom i rätt så milda ordalag? Att hela regionen kan stå inför ett förödande storkrig är väl ingen nyhet, det borde ha varit uppenbart redan när NATO beslutade sig att ingripa i Libyen. Situationen i Turkiet kan snabbt förvärras när den syriska militärregimen driver folket på flykt. De stora flyktingskaror som lämnar Libyen in i Tunisien eller över havet till Lampedusa är också sociala och politiska problem som snart nog blir akuta (om de inte redan är det).

Hur har det gått för de gripna i Qatar, i Algeriet, i Tunisien, i Jemen? Är det inte tyranni som råder också i Saudi-Arabien? Vem har tyrannerna köpt sina vapen av? Vem har försett dem med avancerad avlyssningsapparatur?

Jag hade kunnat mångfaldiga frågorna, men skulle i så fall först lägga till några frågor om Israel och Palestina: vad ligger bakom beslutet att flytta alla avgöranden till premiärministerns kansli när det gäller bosättningar på Västbanken? Hur ser framtida möjligheter ut i och med Hamas och den palestinska myndighetens beslut om ett samgående? Det där är inte särskilt svåra frågor, men varje ansats till analys i offentligheten tycks förlorad redan från början.

Några preliminära svar torde vara, att det finns enskilda individer i den israeliska regeringen som inser att tiden börjar rinna ut för landet och därför vill rädda den allra sista lilla möjligheten till en uppgörelse med palestinierna. Med beslutet har man omöjliggjort för en man som Barak att lägga in sitt veto mot bosättningsbyggen. När det gäller Hamas och Fatah kan man redan nu konstatera att det går trögt.

På det vardagliga planet har jag gjort en reflektion. Tidigt i våras kom en ung kvinna hit till byn, född i Gaza hade hon från Egypten tagit sig hit och sökt asyl. Hon födde sitt första barn här. För en tid sedan kom hennes pojkvän/man och far till barnet också hit. Av den frimodiga, fräckt klädda unga kvinnan blev det över en natt en helt annan person som steg ut ur huset, klädd i slöja! Varje dag jag ser henne inpackad i tyger tänker jag att hon kanske rentav symboliserar det mörker som den arabiska våren gick in i. Mannen och hans av religiösa vanföreställningar präglade tänkande styr inte minst kvinnorna från dessa miljöer.