I Just Kids ser vi en ur den urbana rockkulturen stigen prosaist av samma lödighet som den berättare vi möter i Chronicles. På vilket sätt är denna prosa amerikansk? Prosan är här både exakt, kärv och poetisk, målande. Patti Smith finner ett slags balans i den prosa som både kan berätta och i en kort fras slå fast någonting. Ibland blir hon så träffsäker att man bär med sig ett sådant prosafragment efter läsningen: "Vi hade vårt arbete och vi hade varandra", "Far läste Platon för oss. Mor gjorde köttbullssmörgåsar", "'Patti, ingen ser världen så som vi ser den' sa han till mig" (om Robert Mapplethorps sätt att förhålla sig). Det kan vara sådana små minnesbilder eller repliker. Minnena blir litteratur, de blir berättelsen om en kvinnas väg.
Ändå är det först med hennes flykt till New York i tjugoårsåldern som berättelsen formas som en medveten självbiografi. Här brinner texten av angelägenhet och av minnen så starka och påtagliga att hon nästan tar på dem. De får doft och smak, de får röst och ansikte. Människorna vi möter i det långa kapitlet från Chelsea Hotel är alla pusselbitar för Patti Smiths egen identitet som sakta formas i ett växelspel med livskamraten Robert Mapplethorp, skildrad med så stark sympati att alla hans tillkortakommanden kan tvinga fram tårar av blod. Denne fotograf, nu nästan en ikon, som lever i förnedring och som horar för att han och Patti ska få pengar till hyra och mat. Bilden av honom är lika tragisk som den är kärleksfull.
Boken är indelad i avsnitten Måndagsbarn, Just Kids, Hotel Chelsea, Skilda vägar tillsammans och Hålla Gud i handen. De är självständiga berättelser som kronologiskt hakar i varandra. Redan inledningsvis i Måndagsbarn ger hon oss en förståelse för att hon ser mötet med Mapplethorp som ödesbestämt, de föddes båda på måndagar och sedan tvinnades deras livsvägar samman till en enda. Patti saknar honom som partner, men de lever tillsammans i ett slags icke-sexuell kärlek. Boken slutar efter förlusten av Robert, som dör i aids. Att han kommit att prägla Patti Smiths hela liv framgår klart, även om hon också visar att hon förmår ett helt annat, i ett äktenskap och som mor till två barn.
Hennes memoar är en sorge- och kärlekssång för Robert, men också en av de vackraste New Yorkskildringar jag läst, där hela 1970-talets musikaliskt och konstnärligt revolterande krets finns med, passerar revy eller ses i ögonvrån i någon trappa eller i något rum på Chelsea Hotel. Det som Leonard Cohen sjöng så vackert om (i ett minne av Janis Joplin) blir här en utförligare berättelse om det alldeles vardagliga och ändå så märkvärdigt unika livet där.
Porträttbilden tagen av Ulla Montan för omslagsfliken. Övriga bilder ur boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar