Jag är sannerligen inte den förste som frågar mig, hur det var möjligt för den allt trasigare heroinisten Chet Baker att ända fram till slutet skapa några av be-bopens vackraste stycken, både med trumpeten och rösten. Den frågan har (alltför) många redan ställt. Men när jag läser texterna i Bo Everlings och Rolf Yrlids antologi Nio jazzliv (Atlantis) slås jag av hur pendeln hela tiden slår mellan det trasiga och dömda å ena sidan, och det poetiska och himmelska å den andra. Jag glömmer inte i första taget de två texter som handlar om Bakers sista dag i livet, i Amsterdam där prioritet nummer ett var att få tag i heroin och kokain, och där den väntande konserten också sattes i bakgrunden. När han föll från sitt hotellfönster var det slut med allt, också med knarkandet och musiken.
Chet Baker är alltså bara en av musikerna som det berättas om i antologin. Också Lester Young, Billie Holiday, Thelonious Monk, Art Blakey, Charlie Parker, Charles Mingus, Miles Davies och Sonny Rollins är med. Skribenterna är för mig i de flesta fall okända, men alldeles säkert stora namn i den vackra journalistik som frodats i jazzens miljöer, sådana som Whitney Balliet, författaren Julio Cortázar, Nat Hentoff, Leslie Gourse och en rad andra. Vill man några kvällar sjunka in i denna miljö, som kanske bättre än de flesta lyckas förena storhet och rännstensöde, ska man inte tveka. Jazzens röster är en både gripande, vacker och ibland mycket sorgsen bok.