Gripen var en av min barndoms färjor till Köpenhamn, den lade till så vackert både i Malmö och på Havnegade där över.
Allt är som en dröm: har barndomen verkligen funnits? Har Kockumskranen stått där den står på bilden? Har jag ens sett fram emot att bli vuxen?
När jag låg på britsen på urologi-kliniken idag, länge och ingående (skulle man kunna säga) förstod jag läkarens ord om ålder och smärta. I varje mans liv kommer den punkt där smärtan övertrumfar drömmen och där smärtlindringen inte kan ges på annat sätt än medicinskt.
Höstens första grånad och regnets porlande utanför fönstret försätter mig i ett tillstånd som påminner om barndomens Malmö: halvmörker, tystnad, ensamhet som vila.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar