Möte med ett annat London

Foto: Astrid Nydahl i Camden

 

Jag läser en fantastisk Londonskildring som jag utan tvekan vill jämföra med Orwells klassiker Down and Out in Paris and London. Boken heter This is London: Life and Death in the World City och är skriven av Ben Judah. Det finns två saker som gör den så läsvärd. Först och främst det den berättar, förstås. Judah uppsöker människor och miljöer som de flesta inte ens kan föreställa sig existerar i London. Det andra är hans språk. Laddat, rikt, vackert, brutalt, uppriktigt och färgat av människorna han berättar om. 

"But you know what I fucking love? It´s single mums... And them bitches are always hungry... Because I got fucking safe carrier bitches" (gangsterbossen och hallicken Moses)

Här berättar gangstern verkligen med gangsterord. Här ropar tiggarna ut sin nöd och de illegala afrikanska samhällena blottas i sin totala brist på säkerhet, framtid och hopp. Här misshandlas man svårt på en hamburgerrestaurang, här talar drogerna och kriminaliteten. Människor har lurats från byar i Nigeria till ett London där de skulle bli både rika och framgångsrika. Utan minsta papper saknar de rätten att befinna sig i England, de är på jakt efter ett tak över huvudet när natten kommer och ett uselt betalt påhugg om dagarna.

"They never pay minimum wage. They make us fight for it. And they know we have no choice. That we are hungry" (rumänsk byggarbetare, illegal) 

Rånarna, bedragarna, våldtäktsmännen, alla vistas de i Judah-London. Han utsätter sig, delar villkor med dem maskerad som rysk invandrare utan papper också han. Delar säng med tre andra på ett skitigt härbärge där lakanen och kuddarna växelanvänds dag- respektive nattid. Tiggarna - samma tiggare vi ser i varje svenskt samhälle - kommer från Rumänien och skickar lögner om framgång till hemlandet men gråter sig till sömns i gångtunnlarna. 

"London. It´s a mistake. I´m stuck picking down here... till I die" (afrikansk städare i tunnelbanan, illegal)

De skuldsatta berövas sina sista pund när indrivaren eller konstapeln går igenom deras ryggsäckar eller platskassar. Det är kuslig men viktig läsning. Man skulle bara påminna sig om man reser dit. Ingenting är vad det verkar vara. Bakom varje vacker fasad pågår förödmjukelserna.

"I´ve never been on the street before... I´ve never been in this confusion before" (Pale eyes, rumänsk tiggare i gångtunnel vid Hyde Park)