Triangeln i Malmö, barndomsåren |
1950-talsminnet:
promenaderna om söndagarna med familjen, på väg upp mot conditori Hollandia.
Pappas cykelväg till jobb.
1960-talsminnet: med pappa på ateljén. Kvarteret Lugnet fanns ännu i sin gamla
dräkt, en låghusbebyggelse där slum, utedass och mögel blandades med våningar
och högt i tak, i hans ateljé hade vi ett rejält kar med vatten och växter, där
våra små vattensköldpaddor levde. Rädslan: de förbipasserande raggarbilarna en
fredagskväll på väg hem från bio, skrålande, kanske också berusade, men
samtidigt lockande med sin skenbara frihet. Rädslan: fyllon på Lugnet, de
nerpissade, de bedrövade.
1970-talsminnet: festerna i kollektiven. Det som blev en träffpunkt på Bullen,
de sena kvällarna som scenarbetare på Malmö Stadsteater.
1980-talsminnet: föräldrar med egna barn, vandrande förbi där jag börjat mitt
yrkesliv i Malmströms herrekipering som expedit och Ohlssons där jag blev
dekoratör, det jag kunde berätta för mina egna, unga barn om vad som format
mitt liv. Samma årtionde vände jag Malmö ryggen. Skulle bara bli en tillfällig
gäst efter det.
1990-talsminnet: de återkommande konserterna på KB; Van Morrison, Marianne
Faithfull och andra, snabba visiter hos affären där vi köpte kläder. Förbi
Triangeln söderut mot minnen och dofter.
Numera: bleknade bilder, Triangeln som ett monument över en stad som fastnat i
sin egen myt. Äckel inför varje återkomst. Det förfrämligade, det avlägset
hotfulla. Minnena av dunkande betongväggar, heroinkvartens nästan-döda män, Ray
Charles-grannen med ett blint öga och en nattligt pumpande blues rakt in i våra
huvudkuddar. Triangeln: porrbiograf och kinakrog, Folkets Bio och
diskotekkällare, allt vi förträngt och allt som finns i vår genetiska kod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar