Den prosa Romand skriver är vacker...

 

Har man läst den förra boken av Amy Romand, översatt till svenska 2017, Min mormor från Armenien så känner man igen sig i denna.

 

Den förra är uttalat dokumentär, med bilder och dokument. Och det är en av de riktigt starka böcker jag läst om folkmordet på armenierna. Det ägde rum 1915 och utfördes av turkarna.

 

Den här boken sätter två kvinnor i centrum. Dels en vuxen kvinna som vill uppsöka den fader hon aldrig haft, dels hennes mamma. Utifrån mammans graviditet och svåra omständigheter skildras inte bara mannens/den blivande faderns svek utan också det elände som möter en invandrad armenisk kvinna i Frankrike. Mamman vill att hennes dotter ska ha ett namn som påminner om faderns efternamn, Ebel. Det blir Belle! Om man minns sin läsning av den förra boken, så kanske man också minns dedikationen, där författarinnan skriver Till min dotterdotter, Alicia Belle. Nog ser man den biografiska tråden bakåt!

 

Som vuxen tar hon steget och söker rätt på fadern. Hon vågar det, hon har en väninna med sig, när lägenhetsdörren öppnas blir hon välkomnad in. Kvinnan som är gift med hennes far är mild och välkomnande medan fadern verkar vara djupt inne i demensens grådimmiga landskap.

 

Det som sedan sker i boken är att berättelsen om mamman och dotter utvecklas parallellt. Den prosa Romand skriver är vacker utan att vara utsmyckad, hennes stil är realismens och det märks att det ligger en djup erfarenhet bakom. Men hon är ingen folktribun! Hon är en individ och det är på individplanet denna vackra bok övertygar. Omtumlad lägger jag boken ifrån mig efter att ha läst slutraderna om hur ”döden kan möta livet igen.”