”Fantastiska rebeller. De första romantikerna”

 

En fantaastisk present till sjukbädden fick jag av vännen Per Helge:

 

Andrea Wulf

”Fantastiska rebeller. De första romantikerna”

Övers. Inger Johansson

Albert Bonniers förlag, 500 sidor

 

Idag ser vi kanske individens frihet som en självklarhet, men så har det inte alltid varit. Vid 1700-talets slut var individens rätt fortfarande brännstoff i länder styrda av envåldshärskare. I den tyska universitetsstaden Jena vågade en liten grupp tänkare ändå ställa jaget i centrum och betona dess kreativa kraft. Dit hörde bland annat Goethe, Schiller och Hegel och inte minst den frisinnade Caroline Schlegel. Medan den franska revolutionen förändrade det politiska landskapet för alltid förändrade de tyska romantikernas revolution vårt sätt att tänka. Här inleddes den konflikt mellan vår längtan efter självförverkligande och vårt ansvar mot kollektivet som pågår än idag.

 

Ur DN:s recension av Carl Cederström:

 

Goethe var äldst i skaran, redan en bit över 40, när han bjöds in av självaste hertig Karl August. Hertigen var ett så svårt fan av Goethes ”Den unge Werthers lidande” att han börjat klä sig som Werther, i gul väst och gula byxor, med blå rock. Just så klädde sig även Goethe inför deras första möte. Man får inte vara dum. Naturligtvis blev det succé. Goethe fick några rum på slottet till sitt förfogande. Där kunde han sitta om vintrarna i sin länstol, alldeles intill kaminen, i vit kuskmössa och flanelljacka. Han avskydde kylan.

 

Till Jena flockades under åren kring sekelskiftet poeter, filosofer, prosaförfattare och andra brushjärnor med bultande hjärtan och brinnande längtan efter frihet.

 

Filosofen på allas läppar var den kortvuxne och bastante Johann Gottlieb Fichte. Det var Goethe som rekommenderat honom till tjänsten på universitetet. Han kallades för filosofins Bonaparte och hade satt jaget i centrum för sin filosofi. Studenterna avgudade honom. Hertig Karl August var mer bekymrad, särskilt efter att Fichte förutspått aristokratins nära förestående död. Just det uttalandet retade även upp en liten krets av konservativa studenter som uttryckte sitt missnöje genom att kasta stenar genom Fichtes fönster, varpå Fichte (champagneförfriskad) gav sig av efter studenterna med en pistol. Hyresvärden kom emellan.